Den som internetsöker på ordet ”entreprenör” får snabbt upp en hel rad av positiva associationer av visionära människor med drivkraft, som tar risker för sin idé. Det entreprenöriella förhållningssättet, entreprenöriellt lärande, entreprenörskap i skolan… I Sverige finns en hel armé av forskare och konsulter som mot betalning fyller detta ord med innehåll – i grunden idealbilden av the self made man.
Verklighetens entreprenör av år 2013 är en annan. Det kan vara någon av bröderna Samuelsson bakom cafékedjan Le Pain Francais.
Göteborgsposten har granskat dess expansion från 10 till 60 miljoner i omsättning, från ett till snart nio fik, och hur det skett med hjälp av 100 bidragsanställda och praktikanter. Företaget har satt i system att anställa med stöd från Arbetsförmedlingen, men inte vilja ta emot just den sortens människor som lönebidrag och flera andra stödformer är tänkta för: ”Gå igenom personerna bättre, och skicka inte några stolpskott”, skriver företaget i ett mejl till AF.
Något fusk är det inte frågan om, och företaget är inte på något sätt otypiskt. Inom restaurangbranschen har antalet bidragsanställda tredubblats på fyra år. Mer än var tionde anställd är nu subventionerad från Arbetsförmedlingen. Köks- och restaurangbiträde är det enskilt vanligaste yrket bland stödformerna.

Verklighetens entreprenör kan ha ett taxiåkeri, en annan av förmedlingens favoritbransch­er. För det enskilda åkeriet, kan en subventionerad förare betyda överlevnad. För branschen som helhet, innebär det fortsatt enorm överetablering.
Entreprenören kanske driver ett städföretag. Nyligen berättade tidningen Arbetet om hur etablerade städföretag struntar i att lämna anbud på stora offentliga städuppdrag. Det är helt enkelt ingen idé. Vem kan i en prisstyrd upphandling konkurrera med någon som har halva lönekostnaden betald?
En annan affärsidé är att slå mynt av de nya reglerna för arbetskraftsinvandring: antingen genom att importera uselt betalda arbetare i stark beroendeställning, eller sälja arbetstillstånd utan en tanke på att anställa – bara erbjuda en alternativ väg till uppehållstillstånd.
Andra visionärer ger sig in i den terräng som den nya arbetsmarknadspolitiken skapar. Kanske genom att driva ett ”socialt företag” som bara anställer via nystartsjobb, Fas3 och liknande, för att sedan erbjuda trädgårdsskötsel och andra avdragsgilla Rut-tjänster. Alltså driva verksamhet som är subventionerad i bägge ändar: både lönekostnad och utpris.

Man kan för all del starta företag inriktat på att förmedla och marknadsföra bidragsanställda åt andra företag. Eller ge sig in i hela den coachnings- och förvaringsindustri som följt efter omläggningen från stöd och utbildning, till piska och CV-skrivande.
Det här är de sorters affärsidéer som regeringen öppnar för, betalar för. Arbetsförmedlingens olika stöd, inklusive Fas 3, kostar nu cirka 20 miljarder. Till detta kommer coachningsindustrin med cirka 1,5 miljarder. RUT-avdragen kostar 2,2 miljarder, krogmomssänkningen 5,4 miljarder. Och så förstås ungdomsrabatterna på arbetsgivaravgiften, 14 miljarder. Allt per år.
Statens utgifter för a-kassan har samtidigt, sedan 2006, minskat från cirka 27 miljarder till cirka 13.
Några jobb gav det inte, och vi är minst sagt fjärran från konsultforskarnas begreppsmåleri. Nu skulle det behövas en armé av människor som berättar om dylika ”entreprenörskap”.
Låt mig föreslå ett nytt ord: curlingföretag.