Efter att ha läst Bertil Egerös och Elsa Grips artikelserie med reseintryck från Kuba, förstår man att Kuba befinner sig vid ett vägskäl och att framtiden är svår att föreställa sig. Den kubanska regimen behöver enorma mängder kapital och det behovet kommer sannolikt att tvinga den till ännu mer djupgående ekonomiska reformer i framtiden. Med andra ord ökat svängrum för marknadskrafterna och privat företagande. För att försvara revolutionens landvinningar tvingas man fjärma Kuba från vad marxister vanligtvis menar med ordet ”socialism”.
Effekterna av dessa reformer kommer givetvis att bli ökade sociala klyftor och klasskillnader. Juan Velasques tror naivt att dessa negativa företeelser kan övervinnas med vad han kallar ”socialistisk politik utifrån kritik, självkritik och utvärdering”. Det ligger i sakens natur att detta inte låter sig göras. De kan förvisso mildras med en progressiv skattepolitik men bara till en viss punkt. Skall privat företagande kunna utvecklas, måste de kubanska företagarna tillåtas tjäna pengar. En av orsakerna till att Kuba nu lättar upp på reserestriktionerna är säkerligen att alltfler välbärgade kubaner kommer ha råd att resa utomlands.Varför skulle en kubansk egenföretagare som lever ett gott liv på Kuba vilja hoppa av i exempelvis Miami?

Vissa vänstermänniskor tycks inte gilla Jonas Sjöstedts åsikt att Kuba är en politisk diktatur. I sitt svarsinlägg i Flamman nr 16/2013 tycks Bertil Egerö och Elsa Grip hysa förhoppningar om att Vänsterpartiet skall se över sin position i förhållande till Kuba och däribland dess syn på Kubas politiska system.
Nu är det ett faktum att det inte existerar några fria val, yttrandefrihet eller rätten att bilda partier eller fria fackföreningar. Den politiska censuren är en av de värsta som finns i dagens värld och det finns politiska fångar på Kuba. Det som vi ser som självklarheter i Sverige skall uppenbarligen förmenas kubanerna. Är det kanske så att det finns en outtalad rädsla för att kubanerna skall ”rösta fel”, att de är naiva och lätt kan manipuleras av onda imperialistiska krafter?

Ulla Johansson säger öppet det som säkert vissa vänstermänniskor väljer att tiga om, nämligen att tillåter man katolska kyrkan och andra krafter att verka på Kuba så går det käpprakt åt helvete.
Juan Velasques inlägg är typiskt. Å den ena sidan hävdar han att det kubanska folkets missnöje och klagomål inte behöver uttrycka en strategisk opposition till vad han kallar det ”revolutionära projektet”, å den andra sidan fastslår han att därför skall kritiken tolkas i en socialistisk ram. Han framför ett obevisat antagande och sedan fastslår han som en sanning det som skulle bevisas. Kanske borde han fundera lite närmare över varför Kuba har de strafflagar de har om det nu är det kubanska folket som styr. Kolla gärna in strafflagarna 103, 115, 144, 143, 72-90, 207, 208 och 209, vars enda syfte är att kontrollera de kubanska medborgarna och motverka och bestraffa all autonom politisk verksamhet.

I början av 2000-talet intervjuade en svensk radioreporter ett kvinnligt butiksbiträde i Havanna om vad hon tyckte om det kubanska samhället. Det visade sig att hon var mycket kritisk och önskade ingenting hellre än att få lämna landet. Reportern utgick då från att hon inte skulle delta i en av regimen planerad massdemonstration, men när han nämnde detta svarade kvinnan att hon visst skulle delta. Förvånat frågade reportern kvinnan hur det gick ihop. Då svarade hon att hon inte ville förlora sitt jobb! Detta lilla exempel åskådliggör hur kontrollerat det kubanska samhället är.