Den unga textilarbetaren Shapla förlorade en hand i olyckan den 24 april då industrihotellet Rana Plaza i Dhaka-förorten Savar rasade samman och begravde mängder av arbetare under cement och krossat glas.
– Jag är förtvivlad och orolig för framtiden, säger Shapla från sin sjukhussäng i Dhaka, där hon nu återhämtar sig.
Det är en oro som hon delar med hundratals andra arbetare som skadades svårt och tvingades amputera kroppsdelar efter katastrofen.
Sharmin Huq, expert på funktionsnedsättningar och tidigare professor vid Dhakas universitet, befarar att de flesta sannolikt kommer att förlora sina arbeten och bli utsatta för en social diskriminering som kommer att drabba dem mycket hårt. Huq menar att de bidrag som kommit från olika delar av världen efter katastrofen nu borde gå direkt till de överlevande för att ge dem en möjlighet att bygga upp sina liv igen.

Kvinnor drabbades värst

Det var kvinnor, som utgör 80 procent av arbetskraften i Bangladeshs stora textilindustri, som drabbades värst i katastrofen.
– De som överlevde går en framtid till mötes där de tvingas hantera stora sociala och ekonomiska problem, säger Mashud Khatun Shefali, som är ordförande för kvinnoorganisationen Nari Uddung Kendra.
Under det senaste decenniet har Bangladesh, med en befolkning på 150 miljoner invånare varav nästan hälften lever under fattigdomsgränsen, blivit en allt viktigare textilexportör på grund av dess billiga arbetskraft. Bangladeshs textilindustri är nu den tredje största i världen, efter Kina och Vietnam.
Flera stora klädföretag i västvärlden och i Asiens rika länder har flyttat sin produktion till Bangladesh efter att lönerna börjat stiga i länder som Thailand. I Dhaka och dess omgivningar finns fler än 5 000 fabriker där fler än 3,5 miljoner arbetare jobbar dygnet runt i flervåningsbyggnader. I fabrikerna arbetar främst unga kvinnor från landsbygden som begett sig till staden i jakt på arbete.

Utnyttjade av fabriksägarna

De unga kvinnorna blir ofta utnyttjade av fabriksägare som erbjuder usla löner med hänvisning till den hårda konkurrensen. De flesta kvinnliga arbetarna erbjuds en månadslön som kan vara så låg som motsvarande 200 kronor, för att arbeta sju dagar i veckan, tio timmar om dagen.
Samtidigt som textilindustrin skapat arbetstillfällen för ett mycket stort antal kvinnor så är det en riskfylld bransch där ett flertal stora olyckor har inträffat. I november förra året omkom över hundra textilarbetare i samband med att en brand bröt ut i Tazreen Fashion Factory i Dhakas utkanter. Arbetare som överlevde katastrofen hävdar att de blev inlåsta av fabriksledningen då de försökte undkomma branden.
Också raskatastrofen i Dhaka föregicks av att textilarbetarna hade hotats med avsked om de inte kom till jobbet. Detta trots att experter strax innan olyckan hade varnat för att det åtta våningar höga huset riskerade att falla samman.
Vissa aktivister pekar på att Bangladesh är ett fattigt muslimskt land, och att textilindustrin erbjuder kvinnor en av få möjligheter att lämna sina hem och förbättra sin ekonomiska situation. Kvinnornas ökande ekonomiska oberoende har gett dem möjligheter att bestämma mer över sina egna liv och ingå äktenskap under mer jämställda former.