– I VPK och V har man ofta tyckt att man behandlats orättvist, säger Petter Bergner, som nyligen disputerat med avhandlingen Med historien som motståndare, till Flamman.
Umeå universitet presenterade hans avhandling som den ”första heltäckande studien som belyser det moderna Vänsterpartiets tillblivelse”. Han började intressera sig för Vänsterpartiets historia när han var student ungefär samtidigt som de uppmärksammade programmen av Uppdrag Granskning sändes i början av 2000-talet, där bland annat VPK:s kontakter med Öststaterna under 70- och 80-talet granskades.
I avhandlingen ringar han  in tre perioder i Vänsterpartiets uppgörelseprocess. Under 1950-talet och fram till 1970-talet handlade diskussionerna om hur självständigt partiet skulle vara mot framför allt Sovjet. Efter partisplittringen 1977, då en Sovjettrogen falang bröt sig ur VPK och bildade APK, en process som föregicks av stora slitningar, har uppslutning bakom självständighetslinjen rått. I stället kretsade diskussionerna kring de kontakter partiet fortfarande hade med framför allt statsbärande kommunistiska partier i andra länder och om hur partiet skulle förhålla sig till staterna i östblocket.
– En intern opposition menade att partiet än tydligare borde fördöma dessa partier. Att man behöll kontakter och kallade dem för broderpartier sågs som en förklaring till att partiet trots självständigheten fick dras med anklagelser om att man ”gick i Sovjets ledband” och önskade upprätta en socialism av östeuropeisk modell, säger Petter Bergner.
Från slutet av 80-talet har den interna partidebatten kretsat kring att bredda partiet bortom kommunismen och skapa en bred vänster utan oönskade kvarlevor från Kominterntraditionen.

Oro för splittring

Petter Bergner menar att det har funnits en rad olika mekanismer som har fungerat bromsande i de processerna.
Ett av dem har varit behovet att hålla samman partiet och oron för splittring som ibland har gjort att partiledningar valt att kompromissa.
– Det var framför allt under 60- och 70-talet innan partisplittringen 1977. Men också på ”k-kongressen” 1990 fanns en oro om att partiet skulle stöta bort personer som definierade sig som kommunister.
Då valde man att vara tydlig med att även om Vänsterpartiet inte längre kallade sig för kommunistiskt så var det ett parti för en bred vänster som även välkomnade kommunister.
Det har också funnits en oro över att partiets särart skulle försvinna och att det skulle bli alltför likt Socialdemokraterna.
Trycket från omgivningen har varit en annan betydelsefull faktor, enligt Petter Bergner.
– Det har funnits en uppfattning om att en riktig vänsterman eller kvinna inte viker sig för fiendens förtal, utan ger svar på tal och står rakryggad när det blåser. Det är en naturlig reaktion, men det har inte gagnat partiets egen bearbetning av det förflutna. Intern kritik kunde länge avfärdas som anpasslighet inför borgerlig propaganda.
Många i partiet har menat att de politiska motståndarna aldrig kommer att ge sig och tar man avstånd från en sak hamnar man på ett sluttande plan. Dessutom har man inte ansett att andra partier, med egna historiska lik i garderoben, har haft mandat att mästra Vänsterpartiet.
– Man har frågat sig ”varför måste vi klä oss i säck och aska?”.
Samtidigt påpekar han att oron för att hamna på ett sluttande plan inte har varit helt grundlös. I takt med att partiet förnyat sig och tagit avstånd från olika teoretiker, länder och begrepp har ny kritik rests från partiets motståndare.
– Ribban har hela tiden höjts.
Han menar också att Vänsterpartiet faktiskt också har behandlats ovanligt hårt när det gäller synen på dess historiska arv. Inget annat parti har haft ”historien som motståndare” på motsvarande sätt.
– Försvarsstrategin från partiets företrädare har varit ganska konsekvent genom åren. De har påpekat att partiet aldrig har utfört terrordåd eller ställt sig bakom inskränkningar i demokratin i en svensk kontext. I Sverige har kommunister varit offer i stället för förövare.
På samma sätt har inte diskussionen om hur ett modernt vänsterparti ska vara, varit en svart-vit debatt mellan förnyare och traditionalister som vill ha kvar allt som det var förr. Många har hävdat rätten att få definiera den egna ideologin, som till exempel vad man lägger i begreppet kommunist.
Är det något som har förvånat dig i din forskning?
– Ja, betydelsen av det yttre trycket. En antikommunist skulle resonera som så att partiets förändring har varit omvändelser under galgen när kritiken utifrån har blivit för hård, men så enkelt är det inte. Det tycks snarare ha fungerat omvänt. Det yttre trycket har vädjat till normer om ståndaktighet och inre sammanhållning, vilket i sin tur har försvårat de interna kritikernas möjligheter att få gehör för sina krav.