”Låglönare.” Det var så Maja Ekelöf kallade sig själv och sina skurhinkskamrater när hon gjorde sina små noteringar på nätterna. Låglönare, som blev livrädda varje gång ryggen knakade eftersom det var försörjningskällan, som kramade skurtrasan med svullna händer och som torkade snoriga ungar om truten medan potatisen kokade. Rapport från en skurhink kom 1970 och blev en dundrande succé. Den beskrev en låglönares vardag, men också ett brinnande världssamvete. Ekelöf kunde ligga vaken på nätterna och tänka på allt från världsrevolutionen till napalmskadade barn i Vietnam. Hon dokumenterade en ny tidsålder och spådde globaliseringen i sitt svarta skurhinksvatten.
Dessutom kom hennes bok precis rätt. På 1970-talet upplevde arbetarlitteraturen en andra guldålder (den första var på 30-talet). Detta var en tid då gränsen mellan debatt, intervju och reportage å ena sidan, och skönlitteratur å andra sidan, kom att överskridas. Illustrativt är hur begreppet ”rapport” började användas i boktitlar. Detta kunde beteckna allt från Jan Myrdals sifferspäckade Rapport från en kinesisk by till Ekelöfs små dagboksanteckningar. Tanken var att vardagsverkligheten skulle sättas under lupp och lönearbetet skulle genomlysas. Med alla medel tillåtna.
När Cecilia Persson väljer att betitla sin nyutkomna bok Att bära sin egen kropp – en rapport knyter hon mycket medvetet an till en tradition. Hon skriver liksom Ekelöf om villkoren för arbetarklassens kvinnor, om att vara ”låglönare” och att skriva poesi med händerna indränkta i desinfektionsmedel. Men om Ekelöf såg ett välfärdssamhälle byggas upp ser Persson hur det monteras ner. Persson själv är ett illustrativt exempel. Hon hade en mamma som var städerska men har själv doktorerat i historia och skrivit ett flertal böcker. Ändå måste hon arbeta som personlig assistent vid sidan av sitt skrivande. Hon tillhör vad vissa skulle kalla ”prekariatet” – den högutbildade, men osäkra klassen. Själv tycker jag dock att man lika gärna skulle kunna kalla henne en arbetare med en inställd klassresa.
I Att bära sin egen kropp – en rapport gör hon något så märkligt som att väva samman sin egen röst med Maja Ekelöfs och Gunnar Ekelöfs. Tanken är att skapa ett slags korsdrag mellan Majas rapporter från lönearbetet och Gunnars existentiella (och borgerliga) poesi. Det är en lustig tanke. Persson befinner ju sig i båda lägren. Samtidigt har hon båda fötterna nerkörda i låglönesektorn. För även som författare tjänar hon lite pengar, rentav mindre än som personlig assistent, och när hon vid ett tillfälle räknar ut hur mycket pengar hon fick för den senaste artikeln upptäcker hon att det inte var mer än några kronor i timmen.
Jag sympatiserar verkligen med tanken bakom experimentet. Det Persson försöker göra är att beskriva en dubbel ofrihet. Från lönearbetets ”nåd att få slita ut sig” (för att citera Stig Sjödin) till ”existensens fångenskap” – som Gunnar Ekelöf beskriver. Hur vi på flera nivåer lever inkapslade i en skenbar frihet. Samtidigt kan jag inte låta bli att störa mig på hur Persson skriver. En sak jag verkligen inte begriper är varför hon valt att skapa små scener där Maja, Gunnar och Cecilia sitter i ett rum och stirrar på varandra. ”Cecilia vill bli förstådd ser man på hennes bestämda ansiktsuttryck.” Dessa avsnitt får mig att tänka på hur en förälder talar om sig själv till sitt lilla barn. Hade boken haft en bättre redaktör hade dessa delar avlägsnats direkt.
Detta betyder inte att Att bära sin egen kropp – en rapport är en dålig bok. Inte alls. För de avsnitt där Persson beskriver hur hon själv kläms mellan att skölja katetrar på nätterna och att skriva på dagarna är mycket rörande. Jag gillar verkligen avsnitten då hon beskriver hur hon får rafsa ihop sin tvätt och ta med till sin brukare på grund av den tidsbrist som författandet skapar. Vid ett tillfälle frågar hon sig varför det är ett sådant tjat om att man måste ”vilja ta sig någonstans”. Varför kan inte arbetarklassens kvinnor, med sina drömmar och visioner, få det bättre där de befinner sig istället? När Perssons bok är som bäst får den frågan att eka i läsaren. Då gestaltar den kroppsarbetets villkor och påminner oss om att detta till stora delar fortfarande är ett terra incognita i litteraturen.
