Inrikes 19 juni, 2013

– Det var efter det fria skolvalet som det började

I Brandbergsskolan är nyckeln att bygga relationer och inte ge upp om någon enda elev. Flammans Sverigeresa går vidare till skolans värld och Haninge kommun. Är svensk skola i kris? Vad kan göras?

Jag var med i Filmhusets stora hörsal när dåvarande utbildningsminister Göran Persson berättade för oss som arbetade på Skolöverstyrelsen att vi skulle läggas ner. Jag var en av de få som vägrade applådera.
Nedläggningen av SÖ var ett viktigt steg på Perssons väg till statsministerposten. Persson visade handlingskraft. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, bra villkor för friskolorna som genomfördes ungefär samtidigt sades ge plats för frihet och decentralisering.
Kommunerna gjordes på så sätt ansvariga för besparingar. SÖ hade också visat sig vara irriterande självständigt gentemot ministeriet. På planeringsavdelningen där jag arbetade envisades vi med att publicera rapporter som visade att klasskillnaderna levde vidare i skolan, dessa resulterade i ilskna samtal från departementet.
Nu dryga 20 år senare sägs svensk skola vara i en djup kris, vad har hänt?
Går man rakt genom Brandbergens centrum i Haninge och sen tar till vänster ligger Brandbergsskolan där. I fonden ligger sjuvåningshusen i klassisk miljonprogramsstil. Jag har läst en några månader gammal artikel av en S-politiker som säger att Barndbergsskolan är i kris. Rektorn hade precis slutat i protest mot att hon inte fick de resurser som behövdes och 100 elever riskerade att inte få godkänt.

Men när jag letar mig fram till rektorsexpeditionen möter mig en ganska lugn skola. I en klunga med ungdomar stöter jag ihop med en ung kille som nästan kunde vara elev. Alaeddin Talah berättar glatt att han är vikarie.
– Det är en jättebra skola, jag har själv varit elev. Det gäller bara att visa att jag är boss så är det lugnt.
Anna Magnusson heter den nya rektorn, på hennes dörr sitter en kritisk artikel om Reva. Hon får oss att känna oss varmt välkomna när hon tar emot i sitt enkla rum. Anna Magnusson bekräftar att förutsättningarna när hon kom hit i höstas inte var de bästa.
– Vi låg tio miljoner back. Vi har ganska många utsatta barn som behöver mycket stöd, men stödcentrat som skulle stötta elever med behov var bortplockat. Jag möttes av en mycket trasig och sårbar organisation.
Under tio år hade skolan haft åtta olika skolledare.  En av de första frågor hon möttes av var hur länge hon skulle orka, ett halvår eller ett år? Anna Magnusson var fram till i höstas rektor på Vikingaskolan i centrala Handen. När hon kom dit första dagen satt ett gäng på åtta killar i korridoren utanför expeditionen. En kille lekte med en penna, en annan pillade på locket till en kopiator. Hon frågade vad är det här för grabbar?
”Det är ingen som klarar av dem”, blev svaret. Så de får klara sig själva. Skolassistenten går in och tittar till dem ibland.
– De var totalt avvisade, det finns inga förväntningar på dem. De hade inte ens en OBS-klass att gå in i.

Då började Anna Magnusson med det som hon i efterhand har kallat kärleksbombning av dessa barn och deras föräldrar. Hon började med att ringa föräldrarna och bjuda in till ett möte för att diskutera vad de kunde göra.
– Sedan började de här barnen att ta små små steg, från att ha suttit och hängt till att faktiskt ta penna och block och börja gå mot sina klassrum.
Hon ringde varje vecka till föräldrarna och berättade om varje litet framsteg. Ibland blev de så rörda att de började gråta, för de hade aldrig fått höra något positivt om sina ungar.
– Vet du, den här veckan har Kalle inte varit uppe på taket en enda gång, han har hållit sig på skolgården hela tiden.
När de här grabbarna började fungera började det sprida sig positiva rykten om skolan. Idag fem år senare har skolan ett jättehögt söktryck och kunskapsutvecklingen har varit mycket bra.
– Därför kan man inte säga till mig att det inte går att förändra en skola. Men det krävs djävligt mycket och att man fokuserar på rätt saker.
Nyckelordet är att bygga relationer. Mycket tid ägnas åt att tillsammans med föräldrar och barn diskutera hur de vill ha skolan och hur man kommer dit. Det gäller att bygga ett förtroende. Det behövs många vuxna kring eleverna och därför skall socialtjänst, polis, kyrka, ja alla möjliga blandas in.
I ett område som Brandbergen måste skolan fungera kompensatoriskt. Utan relationer ingen kunskap, det finns ingen motsättning.
– En del säger ”vad är det för flum?”. Men har jag inte goda relationer kan jag inte utveckla eleverna kunskapsmässigt. Att känna att man har en dialog är en förutsättning för att kunna lära sig.
Hon räknar med att det kommer att ta ytterligare ett år innan förändringarna börjar märkas här på skolan och sedan ytterligare ett par år innan hon kommit dit hon vill. Hon har börjat kärleksbomba för fullt.

Men hur har vi hamnat här, varför dessa väldiga problem i den svenska skolan? Anna Magnusson första svar handlar om alla reformer som skolan hela tiden utsätts för gör att man aldrig hinner jobba.
– Om jag hemma hela tiden kommer med nya direktiv för mina barn, nu skall ni göra så, nu är det inte det som gäller, fixar de inte det. Vi behöver lugn och ro, oavsett om man är stor eller liten människa, vi behöver jobba och successivt ta oss framåt.
Men sedan är det klart att det fria skolvalet har ställt till en hel del. Aktiva föräldrar väljer aktivt för sina barn. Av de barn som bor i Brandbergen och som naturligt skulle gå här väljer 50 procent andra skolor, troligen de elever som har mest resurser. Samhällsklimatet och regelverket har skapat en kamp mellan skolorna för att på olika sätt locka till sig elever.
– Vi skulle kunna satsa på att köpa en Ipad till alla elever, men det måste finnas en pedagogisk tanke bakom. Om jag bara lockat elever hit och sedan får de inget som har med pedagogik eller kunskapsutveckling att göra, då är det som att luras.
Det förekommer att rektorer mer eller mindre tvingar lärare att sätta högre betyg för att göra skolan mer attraktiv.
– Bara den tanken att jobba så med människor och kunskapsutveckling får mig att rysa. Tänker man så skall man fundera på att lägga ner sitt arbete som skolledare.
Brandbergsskolan har nu fått skulden på 10 miljoner efterskänkt från kommunen. Dessutom har man äntligen kunnat anställa resurslärare.
– Det blev ett mantra bland lärarna här, vi har inga pengar, vi kan ändå inte göra något. Det tänkandet fanns ändå kvar, så vi har fått jobba med att ändra på det.
Jag säger motvilligt adjö till Anna Magnusson men måste till sist fråga: skall det verkligen krävas sådana här närmast övermänskliga insatser av rektorer och lärare? Svaret kommer direkt.
– Nej, men det är mitt sätt att överleva uppdraget!

Ute i korridoren träffar jag på Alaeddin Talah igen, han skall just öppna dörren för klass 5A och vi följer med. Eleverna räcker artigt upp händerna och frågar vilka vi är. Alaeddin säger att han tänkte att de skulle få byta miljö ett tag så det skall bli tyst läsning på skolgården som badar i försommarsol. Det blir lite fnitter när vi går runt och tar bilder. Men när vi lämnar dem i fred läser de lydigt texten om Ronja Rövardotter, Alaeddin sitter mitt bland dem.
Efter ett tag går vi upp i klassrummet och eleverna får några frågor om texten att svara på. Alaeddin går viskande runt i den tysta klassen och hjälper till.
Ute i korridoren stöter vi på Rosemari Eriksson med märket skyddsombud på bröstet. Först undrar hon lite misstänksamt vilka vi är och vad vi tänker skriva. Negativa skriverier är en ständig fara när skolorna konkurrerar med varandra.
– Vi har goda relationer mellan lärare och elever på den här skolan. De som går här tycker att det är en bra
skola. Men ändå finns det många som bor här som väljer en annan skola.
De sjunkande elevtalen har gjort det svårt att hålla kvar resurserna. Utmaningen är nu att se till att föräldrarna inte väljer bort Brandbergsskoan. På internet kan de se vilka skolor som har bra betyg, det fungerar närmast som aktienoteringar.
– Man söker segregation och homogenitet. Det var efter det fria skolvalet som det började och så har vi friskolorna som tjänar en massa pengar. De största skolkoncernerna tjänar ju oerhört mycket pengar. Det största misstaget man gjort är möjligheten till vinster i skolorna, de blir vinstgivande företag.
En högstadielärare som arbetar i en helt annan förort berättar att hon har klasser med tjugo elever där bara två skulle klara sig utan extra stöd, ett stöd som inte finns. De elever från området som är självgående och skulle kunna generera extra resurser genom skolpengen går på andra skolor.

– Det är högst 25 procent av mina elever som uppfyller kraven för godkänt, men jag kan inte kugga 75 procent av mina elever. Jag måste ha majoriteten med mig, varför skulle de annars komma till lektionerna?
För tio år sedan satt det lärare i personalrummet och fikade. Nu hinner de aldrig, de är för pressade. Hon vet inte hur länge hon själv orkar, och vill inte berätta vilken skola det är.
– Negativa röster om vår skola skulle driva den i graven.
Mats Öhlin är chef för utbildningsförvaltningen i Haninge och tar emot i det ståtliga palats kommunen tagit över efter Telia. Han berättar om Jordbromalmsskolan som hela 70 procent av barnen i området hade valt bort. De blev slutligen tvungna att lägga ner den och eleverna fick välja andra skolor.
– De eleverna höjde sina meritpoäng med 30 poäng under ett år, när de tvingats byta skola.
   Skolor i invandrartäta förorter har problem med vikande underlag och ett antal har lagts ner runt om i landet. Men Mats Öhlin vänder sig emot att man alltför ofta förklarar dåliga skolresultat med att man är invandrare eller har fattiga och lågutbildade föräldrar.
– Det kan ju vara tvärtom, att skolans sätt att bemöta elever med lägre social status leder till att de får lägre förväntningar och därmed lägre resultat.
När barn inte lär sig hamnar de vid sidan av och blir sedda som udda. Det leder till att de försöker göra sig gällande på en annan arena än lärandet, protesterar och utagerar på olika sätt, här finns en klassaspekt. Den förstärks av de nya kriterierna för betygssättning. För fysik årskurs nio formuleras kravet för godkänt. ”Eleven kan samtala om och diskutera frågor som rör energi, teknik, miljö och samhälle och skiljer då fakta från värderingar och formulerar ställningstaganden med enkla motiveringar samt beskriver några tänkbara konsekvenser”.
– Vad kan de då? Detta är klassmässigt, i en del familjer är man van att samtala och diskutera. Men vilka kunskaper har eleverna?

Förut lyckades Sverige jämförelsevis mycket bra med att kompensera för elever från en studieovan miljö.
– Nu ligger Sverige under genomsnittet i OECD. De sociala skillnaderna slår nu igenom oerhört starkt i det svenska skolsystemet.
Mats Öhlin betonar att kunskaperna måste stå i fokus för skolan. I början av 2000-talet var elevernas skolresultat i Haninge bland de sämsta i landet. För att komma tillrätta med det har man utvecklat en modell som bygger på tidiga kunskapskontroller från förskolan till gymnasiet.
– Syftet med att göra det tidigt är att kunna vidta åtgärder. Man talar om att det är viktigt med tidiga åtgärder, men i praktiken sätts de flesta åtgärderna in först mot slutet av skolsystemet.
Systemet är i första hand till för lärare och skolledare, eleverna behöver inte veta att de är kontrollerade. Skillnaden i en skola kan vara 100 procent i ett klassrum mot 10 procent i ett annat. I Brandbergen var det ena året 29 procent som klarade matteprovet, nästa år var man bäst i kommunen. Förklaringen var att man i Brandbergen började använda sig av en lärare som var erkänt duktig i matematik.
Resultaten har nu förbättrats men fortfarande ligger Haninge på den undre halvan av svenska kommuner. I de lägre årskurserna märks förbättringarna bäst. Men läget för den svenska skolan som helhet är allvarligt.
– Alla undersökningar, både internationella och nationella visar att det går dåligt, kunskapsnivån har sjunkit. Vi har haft den bästa skolan i världen, fortfarande vid mitten av 90-talet hade vi toppresultat i internationella jämförelser och sedan har det bara dalat.

Per Kornhall som är skolstrateg i Upplands Väsby har i ”Barnexperimentet” (Leopards förlag) grundligt kritiserat det skolsystem som växt fram. Han ser i sin egen kommun hur skolor i mindre privilegierade områden drabbas och får sämre förutsättningar.
– Det är ett grymt och cyniskt system.
Han påpekar ändå att invandrareleverna bara marginellt medverkat till de sämre resultaten i den svenska skolan. Även de högpresterande eleverna är förlorare. I en undersökning ville 60 procent av 950 tillfrågade rektorer ha en förstatligad skola.
– Det är ett uttryck för frustrationen över att det är omöjligt att bedriva en planerad strukturerad verksamhet under de här villkoren. Nu har vi råa marknadskrafter, valfrihet och en peng per elev i en verksamhet som inte fungerar enligt den logiken.
Per Kornhall menar att de förslag som sex partier enats om i riksdagen kring friskolor är tandlösa och kanske inte ens går att genomföra. Enighet kan vara bra men den kan också stoppa diskussionen
– Det skulle behövas en mycket mer genomgripande diskussion om systemet.
En av alla de förklaringar han lyfter fram till skolans kris glädjer mig personligen lite extra, nedläggningen av Skolöverstyrelsen.

Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)