I sitt tal i Almedalen satte Fredrik Reinfeldt ner en bestämd fot gentemot Sverigedemokraterna. Statsministern har på sistone varit skarp i sin kritik mot Jimmie Åkesson och hans parti. Den här gången gick han steget längre. Reinfeldt uteslöt möjligheten för en alliansregering att stödja sig på Sverigedemokraterna efter valet 2014. Hellre släpper han igenom en rödgrön regering.
KG Bergström menar att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är lika isolerade i svensk politik vad det gäller regeringsfrågan. En smula magstarkt, särskilt med tanke på att Bergström presenterade tesen efter Reinfeldts tal. Finns det ett glapp mellan media och parlamentarisk politik avseende normaliseringen av Sverigedemokraterna?

Uppfattar Bergström Vänsterpartiet som ett extremparti? Så kan det vara. Det jag vill lyfta fram här är faran med att ignorera Reinfeldts antirasism. Men också att betrakta den med skygglappar.
Är Reinfeldts antirasism genuin? Är en borgerlig antirasism möjlig att stödja ifrån vänster? Jag tror att svaret på den första frågan är ”ja”. På den andra ”ja” med visst förbehåll. Reinfeldt har som sagt länge riktat kritik mot Sverigedemokraterna. Han valde att ta upp frågan i sitt almedalstal; ett tal där partiledarna väljer de frågor som bedöms som allra viktigast. Dessutom kan uttalandet kosta honom.
Det är hedervärt, men kan naturligtvis inte glömmas bort. En dag kan kostnaden bedömas som för stor.
I andra delar av Europa, till exempel Danmark, har borgerligheten förlitat sig på och därmed gjort sig beroende av rasister. En utveckling vi har fruktat ska ske även här. På kommunal nivå har det skett här och var, men det är ingen utveckling som fått centralt stöd.
Reinfeldts uttalande har strypt den möjligheten avseende regeringen.
Det är ett ovanligt borgerligt ställningstagande jämfört med övriga Europa. Och det är viktigt.
Reinfeldts ställningstagande väcker också andra frågor. Är han bromsklossen i alliansen eller finns det en utbredd enighet i den här frågan? Vad händer om den till synes ganska trötte Reinfeldt försvinner efter en eventuell valförlust? Vänstern vet att vi inte kan sätta våra förhoppningar till individen på det viset. Rörelsen ska göra jobbet. Därför kan en eventuell borgerlig antirasistisk rörelse vara av vikt att uppmuntra och samarbeta med i väl valda frågor.
Då måste vi också vara medvetna om problemen med borgerlig antirasism.

Vad det gäller arbetsrätt går den fria rörligheten före facklig rätt, så som i till exempel Laval. Arbetskraftsinvandring är ett annat exempel. Det tycks också som att borgerligheten menar att svensk rasism stavas Sverigedemokraterna; något svensk vänster aktat sig för.
Ur ett liberalt perspektiv utan strukturellt tänkande kan rasismen bli svår att förklara. Det som inte förklaras kan på sikt bli svårt att lösa. I Jasenko Selimovics text i DN Kultur förminskas strukturell rasism till frågor om enskilda polismäns dåliga dagar. Vad räknas i så fall som rasism enligt borgerligheten? Givetvis ska man inte sätta likhetstecken mellan att vara liberal och antiintellektuell. Jag tror inte heller att ett liberalt perspektiv måste utesluta strukturellt tänkande.

Den svenska antirasismen är väl värd att lyfta fram.
Främlingsfientliga krafter har avancerat här som i många andra europeiska länder, vilket avspeglas på många arenor. Men här är debatten intensiv och full med antirasister. Vi har otaliga exempel på det under de senaste åren; Tintin, Tårt-gate, Lilla Hjärtat, aktivism på nätet och på gatan, granskande journalistik i etablerad och ideell form och – vågar jag påstå – en borgerlighet som verkar välja en annan väg. Det är viktigt att uppmärksamma och ta till vara på. Men det måste göras utan skygglappar.