I veckan kom rapporten Gäst i verkligheten från LO, om utstationerad arbetskraft från andra EU-länder i Sverige. Rapporten, som är en av de mer grundliga undersökningar som har gjorts om utstationerad arbetskraft i Sverige är tidvis en dyster läsning och vittnar om hur svårt det är att komma åt missförhållanden och fusk. Många fackliga avdelningar som har svarat på LO:s enkät uppger att fusk med anställningskontrakt är vanligt. Ofta kan det finnas hemliga kontrakt med betydligt lägre lön och sämre villkor än det som arbetsgivaren visar upp offentligt. Någon berättar om lönekonton som arbetsgivaren förfogar över där den ”offentliga” lönen betalas in. Sedan får arbetaren en betydligt mindre del. De anställda är oftast här en kort tid och är rädda att bli av med jobbet om de vänder sig till facket.
– Förra veckan träffade jag en kille från Ukraina som fick tio kronor i timmen. Han sov på golvet på arbetsplatsen. Samma vecka pratade jag med killar från Estland som fick 14 kronor i timmen, berättar han, säger Andrezej Stamirowski från Byggettan, till Svenska Dagbladet.
Det är inte heller en liten grupp som berörs. LO-rapporten visar till exempel att var femte byggnadsarbetare kommer från ett annat EU-land. I längden påverkar det alla om lönerna pressas nedåt.
I debatten om utstationering och utländska arbetare har det ibland tidigare framställts som om det handlade om en motvilja mot utländsk arbetskraft från fackens sida. Därför är det lika bra att skriva ut det nu en gång för alla: Det är inte rasistiskt att tycka att alla som jobbar i Sverige ska ha samma villkor, oavsett nationalitet eller bakgrund. Det är rasistiskt att anse det rimligt att vissa ska stå med mössan i hand och nöja sig med sämre lön och villkor än infödda svenskar.

Däremot ger lönedumpning och situationer där arbetare ställs mot arbetare näring åt mörka krafter. Sverigedemokraterna har exempelvis gjort flera utspel under våren om arbetskraftsinvandring och EU-kritik. Även nazistiska Svenskarnas parti har snappat upp frågan och försöker göra den till sin. Deras förslag till ”lösningar” är avskyvärda, men om inte vänstern och arbetarrörelsen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar och kan erbjuda trovärdiga, antirasistiska alternativ riskerar vi att tappa bollen till dem.
Rapporten visar på några förslag som går att göra, även inom ramen för Laval. Finland har till exempel ett regelverk som gör att den som arbetar i landet måste betala inkomstskatt från dag ett och inte efter ett halvår som i Sverige. Det skulle troligen leda till att utländska arbetare får längre anställningskontrakt än de som är vanliga i dag, något som skulle stärka deras ställning. Danmark har ännu hårdare regler kring registreringen av utländska företag än de som Sverige inför nu. Där riskerar även den som anlitar ett oregistrerat företag böter. Något som ska ha fått fart på registreringarna när det infördes. Det är ytterst modesta förslag, men även för det krävs en politisk vilja som den nuvarande regeringen saknar.