Det var en gång en ”bred arbetslöshet” och ett ”utanförskap” som enligt Alliansen 2006 handlade om uppåt 1,5 miljoner människor. En del försökte påpeka att det så kallade utanförskapet egentligen var ett innanförskap. Att exempelvis ha rätt till rimlig a-kassa eller sjukpenning betyder ju att slippa fattigdom och godtycke.
För Alliansen visade sig utanförskapet bli dörröppnaren till Rosenbads innanförskap. Och förutom skattesänkningar till rätt väljargrupper, infördes en arbetslinje som med fasta tidsgränser och ekonomiska incitament skulle fasa ut folk från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Det funkade. Köerna till socialkontoren växte istället.

Det var en gång en skånsk kommun som piskade sina socialbidragstagare lite extra. Jobba, eller inget socialbidrag. Lagtekniskt heter det motprestation och krav att delta i verksamhet som är ”kompetenshöjande”. Att det kravet bara fick ställas på folk under 25 år struntade kommunen i. En gång avslöjades bland annat hur kommunala chefer använt socialbidragstagare som privat flytt- och städhjälp. Många blev arga. Till slut även den ansvariga tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen, som sa att så här fick det inte gå till.
Det var en gång en stockholmare som tyckte att hans ”praktik”, som kommunen krävde att han skulle vara med på under hot om indraget socialbidrag, snarare var meningslös än ”kompetenshöjande”. Han vann i tingsrätten. Att tvinga någon över 25 är bara tänkt att ske i undantagsfall, läste sig tingsrätten till i Socialtjänstlagen.
Det var en gång en lagändring 2010, som gick ut på att socialbidragstagare som blir utplacerade på sådan ”praktik” inte ska räknas som arbetstagare. En ung elektriker fick göra socialbidragsbetald ”praktik” på ett företag där han redan varit anställd, och där han gjorde samma jobb som alla andra. Arbetsdomstolen valde ändå att räkna detta som praktik, och låta den färska lagändringen slå ut lång praxis. Han skulle alltså inte ha samma lön eller rättigheter.
En socialdemokratisk riksdagsmotion på temat avslogs sedan utan vidare motivering än att nuvarande regler”är väl avvägda”.

Det var en gång en valfri kommun som hade ett eget jobbcenter. Eller jobbtorg. Eller aktivitetscentrum. De kommunala arbetsmarknadsinsatserna har många namn. Ibland görs bra saker, som att utbilda och stödja. Men det kan också handla om rent utnyttjande, hos kommunala chefer eller på ”praktik” ute på företag.
Till skillnad från dylika insatser i Arbetsförmedlingens regi, som ändå har ett antal regler och former att förhålla sig till, är de kommunala insatserna till stor del oreglerat område. För det har ju aldrig varit meningen att ansvaret ska ligga på kommunen. Således råder stor variation mellan kommuner. Eller totalt godtycke, om man så vill.
Det var en gång en hearing i riksdagens arbetsmarknadsutskott om de kommunala arbetsmarknadsinsatserna. Där fick ledamöterna bland annat ta del av forskningsrapporter om att dessa växer men att det finns ungefär ingen som har koll. Varken tillsyn eller forskning.
Och så har vi kommit till nutid, när Alliansen knyter ihop säcken. Förra året beslutades att ändra tillsynsansvaret för socialtjänsten. Och nu, under rubriken ”Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet”, utökas kraven på motprestation för socialbidrag till att gälla alla. Därmed ges Landskronamodellen nationell välsignelse.
Förutom att godkänna de diverse tveksamheter som redan pågått ute i kommunerna, sänder riksdagen en signal till de egna kommunpolitikerna: ”Fram med piskorna och öppna experimentverkstaden. Och förresten, oroa er inte för Socialstyrelsen. Vi har lagt ansvaret på en helt färsk myndighet”.
Folk som engagerat sig mot Fas 3 kallar det redan Fas 4. Det är nog en korrekt analys. Nu är frågan hur det kommer yttra sig i just din kommun, och vilka motkrafter vi kan skapa.