Stefan Löfvens och Fredrik Reinfeldts debatt i Aktuellt i måndags kan ses som ett första avstamp i valrörelsen. Jobben och utbildningspolitik var huvudämnena i den knappt halvtimmeslånga debatten som var något trevande i början. Stefan Löfven kunde under de första minuterna uppfattas som alltför teknisk och faktiskt lite stapplig i sin argumentation. För att ta ett exempel; om en statsministerkandidat säger ”vi måste vara precis i framkant i en global ekonomi”, känns det som att det träffar en nerv hos lyssnaren? Tänker den som går och hoppas på en annan jobbpolitik, eller för den delen bara på ett jobb, att nu, nu blir det åka av? Nej, troligen inte.
Fredrik Reinfeldt ställde sänkt skatt på inkomst och fler jobb mot fler bidrag med en rödgrön regering. Ett av Stefan Löfvens främsta argument mot det femte jobbskatteavdraget var inte att det leder till ökade klassklyftor, eller att det finns bättre investeringar att göra. Problemet var att regeringen lånar till skattesänkningarna. Folkpartisten Carl B Hamilton kallade i ett blogginlägg för några veckor sedan Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson för ”en privatekonomisk hushållsekonom” och anklagade indirekt Socialdemokraterna för att vilja strama åt i stället för att satsa. Man kan tycka vad man vill om Carl B Hamilton och det femte jobbskatteavdraget är en absurd reform. Men Socialdemokraterna kan inte gå till val med att ständigt upprepa att de vill hålla hårdare på budgetregler än den borgerliga regeringen.

Fredrik Reinfeldt betonade flera gånger under debatten att Socialdemokraterna och regeringen inte stod så långt ifrån varandra trots allt när det gäller skatter. En bild av Socialdemokraterna och Moderaterna som två partier som står ganska nära varandra, fast M vill ha lite lägre skatter, tjänar troligen Fredrik Reinfeldt mer på än Stefan Löfven.
Det är synd, för när föräldrar gråter i tv för att de inte vet vad de ska ta sig till när deras barn med särskilda behov mister sitt stöd i skolan eller när barnmorskor vittnar om att de inte kan erbjuda säkra förlossningar längre, borde det vara skott mot öppet mål att ställa det mot skattesänkningar för dem som redan har en bra eller hyfsad inkomst.

Det var i slutet av debatten som det gnistrade mer till om Stefan Löfven. När S-ledaren fick prata om de 80 000 personer som inte får jobb för att de inte har rätt utbildning för att passa på arbetsmarknaden och om unga som inte klarar av skolan kom han till sin rätt. Det kändes ärligt och engagerat. Statsministerns ”vi har bett en professor titta på detta” om de sjunkande resultaten i skolan kan inte ha uppfattats som särskilt lugnande av någon och Löfven passade på att göra en jämförelse med Norge, där Arbeiderpartiet vänt skolresultaten betydligt snabbare under sin tid i regeringsställning.
Riktigt roligt blev det när Reinfeldt försökte dra brist på regeringsalternativ-kortet och Löfven med sunt självförtroende påpekade att Socialdemokraterna skulle få fler mandat än den borgerliga regeringen tillsammans om det vore val i dag.
I övrigt bjöd inte debatten på några stora överraskningar. Fredrik Reinfeldt klarade sig bra och kändes inte alls särskilt trött. Även om många bedömare har påpekat att han borde klarat sig bättre mot Löfven som gjorde sin första debatt mot en annan statsministerkandidat. Det kommer onekligen bli intressant att se nästkommande debatter, i synnerhet när de respektive partiledarna får större möjligheter att utveckla sina argument och diskutera andra frågor.