Låt oss ta det från början.  Allt tyder på att det började med ett växande missnöje med Assad-regimens ekonomiska politik. Det utnyttjades av en militant sunnimuslimsk opposition, som tidigare har gjort uppror mot al-Assads sekulära regim och samarbetar med Muslimska brödraskapet i grannländerna. Den allestädes närvarande supermakten USA såg här ett tillfälle att göra sig av med ett förargligt hinder för dess dominans i Mellanöstern.  Naturligtvis hade USA sitt finger med från början.
Den rörande historien om skolbarnen i Homs är jag skeptisk till. Den påminner alltför mycket om andra rörande historier som använts för att trigga interventioner i Mellanöstern. Som den om de irakiska soldaterna som på order av Saddam tömde kuvöserna på ett barnsjukhus och slängde barnen på golvet. Fabricerad av en ledande PR-firma på uppdrag av CIA.
Planen den här gången var att få FN:s säkerhetsråd med på ett beslut om så kallad humanitär intervention i Syrien för att störta regeringen Assad.  Men interventionen stoppades av Rysslands och Kinas veto. De har sedan av ett välregisserat mediedrev beskyllts för att lamslå FN och rå för den syriska civilbefolkningens lidande. I själva verket agerade Ryssland och Kina helt i överensstämmelse med internationell rätt, formulerad i FN:s stadgar.

Enligt FN-stadgan är staternas suveränitet en grundläggande princip, liksom principen om folkens rätt till självbestämmande. Därav följer principen om nonintervention, artikel 2.4 och 2.7, som innebär att en stat inte får lägga sig i hur en annan stat styrs. Principen skyddar staten som sådan, inte bara dess regering. Ett militärt ingrepp i ett inbördeskrig skulle påverka utgången av en intern konflikt och därmed utgöra ett intrång i statens suveränitet, territoriella integritet och politiska oberoende, som särskilt skyddas av våldsförbudet i artikel 2.4.
Bara det syriska folket har rätt att bestämma om Bashar al-Assad ska avsättas eller inte. Detta oavsett om hans regering är diktatorisk eller demokratisk, och oavsett om han har utövat omfattande våld för att försvara sig mot ett väpnat uppror med utländsk inblandning. Alternativet skulle vara global anarki där den starke, världspolisen, bestämmer vilka diktaturer och andra styren som får lov att finnas. Vilket USA har prövat bland annat i Latinamerika.
Den syriska civilbefolkningen har blivit offer för ”rebellernas” våldsupptrappning i syfte att komma runt det ryska vetot. I massmedierna har rebellerna framställts som civilbefolkningens beskyddare. Utgå ifrån att de har utövat lika mycket våld som regimen.

Jag stöder den demokratiska oppositionen. Men den kan bara göra sig gällande om striderna avslutas, förhandlingar inleds med Assad och förutsättningar skapas för att det syriska folket fredligt ska kunna utöva sin rätt att själva forma sitt lands politik.
Kampen för att försvara FN:s auktoritet och internationell rätt måste fortsätta.