Den här krönikan tänkte jag tillägna min gammelfarmor Hildur som gick bort när jag var 13 år. Jag brukar minnas henne när jag hänger upp min julbonad som hon broderade åt mig på väggen och när jag äter twistgodis, eftersom hon brukade bjuda på twist ur en liten spånask när vi hälsade på henne.
Och så brukar jag tänka på henne när någon börjar prata om ”orealistiska krav”.
Min gammelfarmor föddes utan rösträtt. Hennes mamma var ensamstående och arbetade som piga. Det sades att hennes pappa var från en lite mer välbärgad familj, men det hjälpte ju inte min gammelfarmor och hennes mamma särskilt mycket. Det blev ungefär fem års skolgång för Hildur, trots att hon nog hade velat läsa längre. När hennes barn gick igenom hennes tillhörigheter efter hennes död hittade de en hel kartong med dagböcker. Anteckningar om utflykter, vädret och annat som hon hade plitat ner genom åren. Hon måste ha gillat att skriva.
Hon stretade på genom livet, gifte sig och fick barn. Skilde sig i en tid då nästan ingen annan gjorde det. Försörjde sig som småbonde, hembiträde och hemsamarit. När hon fick folkpension sade hon att hon aldrig varit så rik i hela sitt liv.
 
Hon fick uppleva nästan ett helt sekel. Ibland försöker jag tänka mig om min gammelfarmor hade fått höra när hon var i 20-årsåldern att det skulle kunna vara så att alla som ville studera vidare och inte har rika föräldrar kan få ett billigt lån av staten. Att ingen kvinna behöver föda barn om hon inte själv vill. Att om pappor inte betalar underhåll går samhället in och ger en liten slant i stöd till den ensamma mamman varje månad. Eller: Ditt barnbarnsbarn kommer ha fem veckors betald semester, betald mammaledighet upp till ett år och rätt att återgå till jobbet efter det. Hon äger förresten också en liten apparat som gör att hon kan läsa tidningen överallt och prata med vem som helst var som helst (det sista är förstås inte bara bra i nåbarhetsstressens tidevarv, men ändå). Mycket av det skulle antagligen ha tett sig orealistiskt eller som rena science fiktion.
För mig är det självklara saker. Trots det är inte min gammelfarmor någon mytisk person som levde i en medeltida värld. Det är någon som levt samtidigt som mig, som jag kände när jag var barn. Den tanken är både svindlande och väldigt optimistisk. Vi har ingen aning om vilka saker våra barnbarnsbarn kommer att ta för självklara.

Jag skriver inte det här för att visa på hur fantastiskt bra jag har det eller hur tacksamma vi alla borde vara för att vi inte föddes i början av 1900-talet. Tvärtom, jag vill peka på hur mycket bättre vi kan få det. Framtiden kan tyckas dyster på många sätt, med klimathot, växande fascism och ökande klyftor. Men vi får inte fastna i handlingsförlamning. Det är bottenlöst mjäkigt och historielöst att tro att det är omöjligt att jobba två timmar mindre per dag, eller att vi inte är kapabla att ta kontroll över pengar som försvinner från skolan till skatteparadis. En generation där många knappt var läs- och skrivkunniga organiserade sig och utförde mycket större bedrifter än så.  
Slutligen, en viktig läxa av historien: Min gammelfarmor och hennes generationskamrater lyssnade inte alltför mycket på vad besserwissers på högerkanten ansåg vara realistiskt för dem att kräva.
Jag är evigt tacksam för det.