När Henrik Berggren i DN recenserar Anne Aplebaums bok Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 gör han ett fel som bara är alltför vanligt: han skiljer inte på Sovjetsystemets praktik och den kommunistiska idén. Den kritik som riktas mot leninismen och det auktoritära Sovjetsystem som byggdes upp i Östeuropa är i allt väsentligt riktig, men detta är inte som Berggren påstår ”en påminnelse om vilken utomordentligt dålig idé kommunismen är i praktiken.” Den sovjetiska praktiken har mycket litet att göra med den kommunistiska idén om ett jämlikt och rättvist samhälle. Det närmaste vi kommit en kommunistisk praktik är antagligen de nordiska välfärdsstaterna efter andra världskriget.

Den offentliga sektorn med skola, sjukvård och omsorg byggdes upp enligt kommunistiska idéer. Alla är med och betalar och alla har rätt till lika tilldelning. Detta ledde också till att klyftorna i samhället minskade. Samtidigt är det ironiskt att när detta skedde så fördömdes denna politik av den kommunistiska vänstern som föraktfullt talade om det kapitalistiska tjuvsamhället.

Idag har vänstern äntligen förstått att Sovjetsystemet inte hade särskilt mycket med den kommunistiska idén att göra utan att den faktiskt tillämpades bättre här på hemma­plan. Vi har hamnat i den paradoxala situationen att kommunismen som politiskt projekt (Sovjetsystemet) är stendöd, medan kommunismen som idé (ett jämlikt och rättvist samhälle) lever och måste försvaras.