Egentligen vill jag inte höra men jag lyssnar på SD, de argumenterar i teven och jag lyssnar. Jag har inte lust att lyssna och jag har inte lust att tala deras språk och möta deras argument men i dag lyssnar jag.
De säger att de vill hjälpa fler människor genom att ”stoppa massinvandringen”, de säger att de vill ”hjälpa flyktingar i deras närområden”, de säger att det är ”i tredje världen flertalet av världens flyktingar befinner sig och det är där hjälpen behövs”.
Jag tänker på människorna i båtarna och allt vatten runt omkring.
Och kanske att jag skulle vilja ställa några frågor om det där med närområdena till SD ändå, fast jag inte vill gå in i diskussion på deras villkor.
Kanske skulle jag vilja undra ”hur exakt det ska gå till att hjälpa flyktingar i deras närområden?”

Jag tänker att jag inte har hört den frågan ställas och inte svaret svaras och jag tänker att det är farligt. För jag kan nästan luras och liksom tänka att, det låter ju faktiskt ändå ganska smart det där. Alltså ingen behöver resa så långt och språken kanske liknar och såna grejer. Det blir ju jättekostnadseffektivt, va? Att hjälpa folk på plats, i närområdena.
Sen tänker jag igen på människorna i båtarna, de människorna som är beredda att riskera sina liv, som är beredda att sälja allt de har och samma dag sätta sig i ranka båtar på farliga vatten, som är beredda att ta med sina barn som inte kan simma. Jag undrar vad som krävs för att göra såna saker och jag förstår att jag antagligen inte kan förstå det. Men jag förstår att det är jättemycket som krävs. Jag förstår att det där oförståeliga är hemskare och svartare än vad jag kan tänka.

Så, exakt hur skulle den där hjälpen i närområdena se ut?
Ska Sverige köra en finlandsfärja till Medelhavet?
Så kan de som inte vill bo i sina länder bo där? Smörgåsbordet är jättegott.
Ska Sverige stoppa krigen?
Ska Sverige tala folk tillrätta?
Eller ska Sverige bygga egna ”svenskmärkta” flyktingläger i de angränsande länderna?
Det är det jag undrar och skulle vilja ha svar på, när jag sitter här hemma hos mig i den första världen, innanför Europas murar och stängsel, skyddad av gränser och lagar.
Och förra veckan, på FN-dagen, lyssnade mitt barns klass på Anton Abeles sommarprat.
Sedan sjöng de ”We are the world” tillsammans.
Men ok, vi är faktiskt världen tänker jag. Inte första och andra och tredje.
Vi är världen och människorna och båtarna och allt vatten runt omkring.