Tanken är att jag ska skriva en krönika. Den bör vara genomtänkt och välresearchad, innehålla nytt perspektiv i en aktuell fråga, samt vara välformulerad och underhållande. Den bör dessutom vara tydlig – och sann. Och det är här problemen börjar.
Jag tänkte skriva om klimatfrågan. Jag tänkte att textens klo skulle vara en liknelse med kbt-terapins idé om att det som upplevs som korta vinster (att till exempel undvika sociala sammanhang) kan bli förluster i längden (ensamhet). Jag tänkte jämföra den korta vinsten för Vänsterpartiets realistiska klimatpolitik (trovärdighet) med den långa förlusten (död, elände, utrotning, ångest, ångest, ångest). Och jag tänkte att det kunde bli en kul krönika, konstigt nog.
Men så tänkte jag att allt det där ångestdrabbande är ju inte Vänsterpartiets fel. Åtminstone inte bara. Till och med bara ytterst lite. Vore det till exempel inte mer rimligt att kasta kbt-liknelsen i hela västvärldens ansikte? Eller kapitalismens! Det är mer sant dessutom. Men knappast ett nytt perspektiv. Att peka ut syndabockar med en svepande hand är väl inte välformulerat? Bättre då att hålla mig till Vänsterpartiet, tänkte jag. Vara konkret och konstruktiv = mer genomtänkt och välresearchat. Och så tänkte jag att jag då kunde kritisera Vänsterpartiet – och hela vänstern kanske – för att inte solidarisera sig med den framväxande lokalrörelsen mot exploatering av jorden. Här finns allt: folkligt engagemang, en tydlig motståndare och en koppling till en större, strukturell fråga.

Nu är du orättvis, tänkte jag, Vänsterpartiet har faktiskt rutit till om minerallagen. Men är det tillräckligt, det går ju ut pressmeddelande varje dag om än det ena, än det andra! Tänkte jag sedan och efter det tänkte jag: Vad vet jag om vad V gör lokalt? Och debatten i huvudet fortgick. Som ett twitterflöde. #minus-tvärsäkerhet-och-personangrepp.
Sedan var jag tillbaka på ruta ett.
Jag tänkte skriva om klimatfrågan. Jag tänkte att textens klo skulle vara en liknelse med kbt-terapins idé om att det som upplevs som korta vinster (att till exempel undvika träning) kan bli förluster i längden (dålig hälsa). Jag tänkte jämföra den korta vinsten för Vänsterpartiets realistiska klimatpolitik (regeringsduglighet) med den långa förlusten (hej då livet på Jorden). Och jag tänkte att det kunde bli en kul krönika, konstigt nog.
Jag hade fel.
Istället skrev jag en krönika om vikten av att ta tydlig ställning.