Flygmaskinerna går i strid ström ner till de nödställda i Filippinerna som ”förlorat allt”.
Om några veckor ska flygintensiteten i området öka ytterligare – när europeiska turister ska landa för att sola och bada sig igenom julens helger.
Att det pågående globala klimatkaoset är en konsekvens av en urgammal kolonial ordning i vilken massturismen ingår som en viktig del står nu klart för allt fler. Men lika lite som kravmärkt torsk eller lågenergilampor kan rädda oss undan klimatkatastrofen kan miljömärka resor göra det. Idealismens möjlighet att styra marknadsliberalismen i hållbar riktning tycks inte ens Miljöpartiet tro på längre. Men ingen gör något, alltför många har det för bra i systemet, värdet på bostadsrätten stiger och badtemperaturen i thailändska vatten är ännu behaglig.
Det blir de längst nere på som till sist får resa sig. Det sker redan. Sist i Nairobi i Kenya, med attentatet och kidnappningarna i en galleria där för en månad sedan.
På marken i Sydostasien kanske vi snart får se hur de utblottade människorna reser sig mot de lokala eliterna och helt enkelt inte släpper ner flygmaskinerna med turister längre. Tills vidare får de öppna sina sönderslagna hem för ditflugna journalister – så att vi kan öppna spargrisarna och skicka dem något litet för återuppbyggnaden.

Världen är absurd, det har den alltid varit. Det nya är att absurditeten syns i realtid överallt. 1800-talets imperialistiska utrotningar av andra kulturer fick världen klar kännedom om först långt senare. Nu dränks hela kulturer i teveskärmarna framför våra ögon. Filippinernas chefsförhandlare gråter i direktsändning från klimatmötet i Warszawa. Vem bryr sig. I need my job. Jag förstår det. Jag känner det själv.
Här kommer medias roll in. Vi serveras
i dag – från finansfamiljernas mediehus och deras efterföljare i public service – en enträgen bild: antingen dagens klimatdödande jobb, eller inga jobb alls. Mörker, misär.
Men att ställa om samhället till hållbarhet är en skitsak, men den omfördelar makt och skär bort inflytande från våra mäktigaste och mest aggressiva särintressen: Rausing, Kamprad, Bonnier, Stenbeck, Wallenberg.
En stark medieröst som klargör för arbetarkollektivet att vi lika gärna och hellre kan arbeta med reparation och slitstarka flergångsmaterial som att sitta i skogsskördare och kartongpappersbruk och öka på familjen Rausings miljarder. Hur skapar vi den? Många sitter och funderar på det just nu. Det måste lösas.