Snart kongress. Det ser onekligen lovande ut. Partiet har tydlig profil och bred trovärdighet i EU/euro-frågor. Kritiken mot ”vinster i välfärden” har ett brett stöd och bekräftande avslöjanden står som spön i backen. Björklunds skolpolitik ger inga resultat och sänkt skatt står inte allra överst på människors önskelista (det gör knappast höjd skatt heller). Ny partiledare med bevisad debattförmåga som fungerat i val. Men opinionsmätningar där bara mellan 6,5 och 7,5 procent vill rösta på V trots S maktfokuserade ställningstaganden och en regeringstrött Allians.
Så varför upprepar jag då denna fråga som väckt så mycket aggressioner, spott och spe de senaste tio åren. Varför ratar 93 procent av folket partiet i val och opinionsundersökningar? – en fråga som Jonas Thunberg ställde sig redan i april på ledarplats.

Om svaret blir att vi år ut och år in utsätts för högerkonspirationer, komplotter och interna förrädare så missar partiet möjligheten att någon gång få förändra från annat än åskådarplats på nationell nivå. Den som funderat en smula vet att det finns sakfrågor där partiet har så extremt låg trovärdighet att helheten gör att folket väljer andra partier. Att partiet exempelvis nyligen vågade markera förändring i synen på att förbjuda läxor och betyg i skolan var utmärkt och något som socialismen nog överlever. En kongress borde sätta fokus på förändring av politik i de sakfrågor som marginaliserar partiets möjligheter att förändra verkligheten. I stället för att högerstämpla alla åsikter där folket dömer ut oss så borde partiet bli mer lyssnande.
Det finns uppenbarligen sakfrå­gor där trovärdigheten går förlorad. Har verkligen vår inkomstskattepolitik stöd bland folket när det gäller den egna ekonomin? Fagersta har ju som bekant vågat sänka skatten i sju år i rad utan att vänstern blivit lynchade på stadens torg. Har de fantastiska löften och utfästelser vi ger verkligen sådan trovärdighet att de inte bara uppfattas som utopier och sänker trovärdigheten? Tycker folk verkligen att USA och Israel är så totalt genomruttna som partiet ger uttryck för eller vill man se en mer nyanserad bild?

Är Obamacare till exempel nå­got som vänstern borde jubla över istället för att politiskt korrekt tiga? Har vi en alltför idealiserad bild av alla de avlägsna revolutionära grupper och regimer vi jublat över? Tar vi tillvara människors syn på brott och brottsoffer och trygghet som finns i samhället? Förenklar vi invandrarproblematiken till en fråga om järnrör när EBO-lagstiftningen koncentrerar solidariteten till några få kommuner och stadsdelar? Är feminismens skyltfönster med det fysiska våld som så kallat feministiskt självförsvar visar upp kanske fel väg att profilera feminismen och i själva verket en sorglig rest från den gamla våldsromantiken? Den typen av frågor möter jag när icke frälsta människor som inte röstar på oss öppnar sitt sinne. Vänstern är ofta alldeles för introvert och då är självkritik och förändring inte möjlig.
Partiet får inte det inflytande i parlamentet det förtjänar om man inte vågar ompröva ståndpunkter. Blir verkligen partiet mindre socialistiskt om man omprövar sin dagspolitik? Att förändra handlar om politiskt mod.

Alla vet vi att det är svårt att förändra andra – det enda man har rådighet över är att förändra sig själv. En sanning som gäller såväl på det privata som i politiken. Ska andra förändras så får man börja med sig själv.
För att få det parlamentariska stöd, som partiet förtjänar, och bli en verklig politisk kraft som ingen räknar bort behöver partiet göra ett antal självkritiska förändringar (av den typ som nu gjorts vad avser skolpolitiken). Inte bara av taktiska skäl utan även för att vi vill kommunicera med de 93 procent av befolkningen som troligen skulle vinna på ett starkare vänsterparti och vars stöd inte går att runda. Akilleshälarna är inte så svåra att hitta.