Sanna byggmästare ser det som självklart att det ständigt gäller att se om sitt hus. Vid fint väder så ska du inventera, finputsa och rusta upp. Vid oväder ska du säkra huset i fundamenten och stärka bjälkarna. Det finns alltid saker att göra. Organisationer är aldrig mer än människorna de består av och hur de interagerar med varandra. Det är de som utgör väggar, fönster, tak, fundament och bjälkar. Gör inte människorna vad som krävs så blir husen sjuka. I värsta fall kan bygget rasa.

Alla organisationer har från och till, mer eller mindre, strul i det mellanmänskliga samspelet. Det som brukar kallas för internkulturen. Ibland kan det brisera i svåra konflikter som sätter djupa och variga sår i en organisations liv. Skador som tar lång tid att läka. Annars kan det visa sig i tillfälliga samarbetsproblem i ett övrigt positivt klimat. De politiska partierna är inget undantag. Blickar vi i backspegeln har politiska motståndare blott behövt luta sig tillbaka och beskåda medan ett parti raserat sig självt i interna fraktionsstridigheter och konflikter. All form av internkultur som tar fokus från att uppnå organisationens önskade resultat är mer eller mindre skadlig. I partier kan man ibland se det i ett distrikt där politik och person smälter ihop och långvariga konfliktallianser skapas, ett tvåfrontskrig som skjuter distriktets verksamhet i sank.

Man kan även identifiera det i diskussioner där länet ställs mot staden och när en stark partiledning ska ”balanseras”. Ett partikansli kan få en bunkerstämpel, ett distrikt kan ses som för avvikande och så vidare. Passar man sig inte här så kan stad som partiledning luras in i en begynnande spiral av positioneringar och det utpekade distriktet ser sig misstänkliggjort och vill ge igen alternativt  isolera sig. Detta är inslag i alla politiska partiers liv. Ofta ser jag inte själv att jag har en destruktiv roll. Pratar jag bara med personer som tycker som mig efter möten så bör jag vara på min vakt – mot mig själv. Samma gäller om jag bara vill få igenom min fråga och inte delta i att uppnå organisationens målsättning. Det som ofta håller igång en destruktiv kultur är tron att man själv inte har något ansvar i konflikten. Att man är oskyldig. För då är det de andra som måste ändra sig. Jag själv kan fortsätta som förr. Så kan det rulla på och allt annat än att åstadkomma resultat blir viktigt.

En destruktiv organisationskultur blir som en giftig organism som förtär allt och alla. Det är svårt att inte smutsa ner sig i skitigt vatten. Men vattnet kan hållas rent. Motsättningar behöver inte gå längre än till den politiska sakfråga det gäller. En kultur där man hjälper saker att fungera kan råda, där det handlar om att göra andra och sammanhanget bättre. Det finns inget som blir så tungt att lyfta bort som den interna kulturrötans lock om den väl har satt sig. Om vi ser till ett parti som Vänsterpartiet har det nog aldrig haft ett bättre utgångsläge att jobba med de här frågorna som nu. Stämningen är god och man kan se att vänsterpartister har riktigt roligt tillsammans. Men det är nödvändigt att medvetandet höjs för att fokus fortsatt ska hamna på rätt saker – att ta sig an sin uppgift att förändra.

Organisationer som sköts byggmästaraktigt avgör om det blir ett robust bygge som klarar årstiderna.
Är Vänsterpartiet redo att se om sitt hus som sanna byggmästare? Och är man mogen att rusta sig och bli mer resultatorienterat för att klara de utmaningar som väntar? Landet är i alla fall redo för förändring. Om partiet är redo att svara kommer Sverige få ett nytt politiskt landskap. Jag hoppas och tror att Vänsterpartiet har en ljus framtid.