Just nu pågår förhandlingarna om TTIP, frihandelsavtalet mellan EU och USA. Avtalet beskrivs om ”ett av de största hoten under vår livstid mot vår vision av ekologisk hållbarhet och social rättvisa på våra kontinenter”, av företrädare för Jordens Vänner i Europa och USA.
Det finns många saker som det planerade frihandelsavtalet kritiseras för, men den tyngsta kritiken riktas mot att företag kommer att kunna stämma länder som inför lagstiftning som innebär ekonomiska förluster för dem. Det kan till exempel röra en skärpt miljö- eller konsumentlagstiftning – eller för att ta ett exempel som debatteras flitigt i Sverige – förbud mot vinster i välfärden. Tvisterna mot de olydiga länderna kommer inte att lösas av en domstol som står under demokratisk kontroll. I stället ska särskilda tribunaler införas, med ett fåtal jurister, långa processer och begränsad insyn för allmänheten. ISDS, Investor-State Dispute Settlements som den här tvistlösningsmekanismen heter, finns redan i flera handelsavtal länder emellan. Flera länder runt om i världen har redan råkat ut för stämningar. Australien signerade till exempel ett frihandelsavtal med ISDS implementerat för ett antal år sedan. Det möjliggjorde för tobaksjätten Phillip Morris att stämma landet på höga belopp för en lag som infördes 2012 om att alla cigarettpaket måste täckas av avskräckande bilder på skador och sjukdomar som orsakas av rökning.

Den australienska tvisten pågår ännu och andra länder som planerat en liknande lagstiftning inväntar spänt resultatet. Och här kan vi se hur intrikat ISDS fungerar. Ofta behöver inte företag stämma en nation. Själva rädslan för att hamna inför rätta gör att lagstiftande politiker utövar självcensur. I det här numret blickar Flamman tillbaka på löntagarfonderna, som för 30 år sedan bringade hela det svenska näringslivet i ett brinnande raseri. Oavsett om man tycker löntagarfonder var en bra idé eller inte; med TTIP hade ingen ens kommit på tanken att försöka driva en sådan fråga.
Den förra socialdemokratiska regeringen i Australien konstaterade frankt att de aldrig mer skulle gå med på ett avtal där ISDS ingår. Och allt fler länder börjar ifrågasätta och frångå ISDS. Därför är det synd att EU går i motsatt riktning. I synnerhet som det frihandelsavtal som EU och USA tecknar kommer att påverka hur andra, liknande avtal utformas.
TTIP har globalt fått kritik från så vitt skilda håll som Vatikanen, miljörörelsen och vänstern. Men i Sverige har det varit ganska tyst hittills. Inte heller har granskningen av förhandlingarna underlättats av att stora delar av dem hemligstämplats. Denna för svensk del inskränkning i offentlighetsprincipen röstades igenom av en nästan helt enig riksdag för några veckor sedan – bara V och MP var mot. Samtidigt visar läckta dokument att det pågår en intensiv pr-kampanj kring frihandelsavtalet. Miljöpartisten Carl Schlyter rapporterade nyligen på sin TTIP-blogg om hur EU-kommissionen i ett möte med medlemsländerna inskärpte vikten av att tala med ”en röst” och ”ta kontroll över mainstreammedias vinkling på rapporteringen”. Hur effektiv pr-hanteringen är återstår att se, demokratiskt låter det inte.

Vad som skulle behövas är en folkbildande kampanj om frihandelsavtalet. TTIP är ingen fråga som man läser in sig på under en kafferast, den är svår att formulera på ett enkelt och slagkraftigt sätt. Men det kan sägas om EMU också. Trots det skrev vänsterungdomar rocklåtar med texter som: ”Med mål som låg inflation och prisstabilitet, kan den bara leda till arbetslöshet” under valkampanjen 2003.
Låt inte EU-kommissionen styra över debatten om frihandelsavtalet.