Minnets spelplats

Gunilla Palmstierna-Weiss.
Albert Bonniers förlag, 2013.

Teater är en kollektiv konstart, men läser man teaterrecensioner nämns sällan vare sig scenografen eller scenografin, hur spektakulär den än har varit. Istället talas det om regissörens genialitet eller tillkortakommanden och skådespelarnas insatser.
I sin memoarbok Minnets spelplats berättar Gunilla Palmstierna-Weiss sällsamt livfullt och inspirerande om sitt liv i konstens och teaterns epicentra. Hon var en allt annat än okritisk medarbetare till många stora regissörer som Peter Brook, Ingmar Bergman och Götz Friedrich samt, och framför allt, till sin andre make, författaren och dramatikern Peter Weiss, i den sistnämndes fall var hon dessutom djupt delaktig i regin.
Minnets spelplats omfattar hela 1900-talet och det begynnande 2000-talet, boken omfattar tre generationer kvinnohistoria. Något hårdraget skulle man kunna säga att Gunilla Palmstierna-Weiss liv vilar på tre fundament: det politiska engagemanget, ett lika djupt i konsten/teatern och en djupt förankrad rättskänsla parad med en okuvlig energi. Därtill har hon varit en stridbar feminist och en konstnär som vet sitt värde.

Gunilla Palmstierna, som på grund av sitt adliga namn antogs ha tillbringat sin barndom som baronessa på en passande slott, levde hela sin barndom i större eller mindre armod. Hon blev tidigt medveten om sitt europeiska arv. Hon föddes 1928 i Schweiz, i en familj där stridigheter, arvstvister, djup avundsjuka och bördsstolthet mötte revoltlusta och högt begåvade människor som valde att gå sin egen väg, ofta icke förväntade. Gunilla Palmstiernas mor utbildade sig till läkare och senare psykoanalytiker, vilket skulle föra henne och barnen till Wien och senare till Rotterdam. Syskonen Gunilla och Hans skulle under tidiga barndomsår se bomber utplåna stora delar av Rotterdam och senare förödelsen i de tyska städerna. I Gunilla Palmstierna väcktes en stark empati med de svagare efter att ha mött nöden i efterkrigstidens Europa.
Gunilla Palmstierna hade planer på att bli arkitekt men tvingades att avstå den långa utbildningen. Istället valde hon Konstfack, och skulle med tiden bli en uppskattad keramiker och skulptör. Hon gifte sig mycket ung med tecknaren Mark Sylwan, som bland annat använde sig av Gunilla Palmstierna som modell för Moder Svea på dåtidens tusenkronorssedel.
Paret levde på 50-talet bohemliv i Gamla stan tillsammans med den tidens kulturpersonligheter. Med Ivar Lo-Johansson hade Gunilla Palmstierna återkommande praktgräl, framför allt när han i Geniet under parollen ”släpp till flickorna” förespråkade fri erotik. Gunilla Palmstierna var allt annat än sexualfientlig, men hon ansåg att Ivar Lo-Johansson gjorde sig till tolk för en cynisk och patriarkal människosyn som inte hörde hemma inom socialismen.

Peter Weiss och Gunilla Palmstierna möttes sommaren 1952, osannolikt nog på Kiviks marknad bland tingeltangel, nakna kvinnor och eldslukare. Att detta förhållande skulle bli livslångt och fruktbart ur konstnärlig synpunkt anade de knappast då.
Peter Weiss böcker tillhör världslitteraturen och ska inte diskuteras närmare här, även om storverket Motståndets estetik delvis byggde på de många resor i alla världsdelar som paret Palmstierna-Weiss företog, deras ständiga diskussioner och analyser av konstverk de sett tillförde Peter Weiss mycket stoff.
Sitt stora genombrott fick Peter Weiss med Marat/Sade – eller som den egentligen heter Jean Paul Marat förföljd och mördad såsom det framställs av patienterna på Hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade, en titel så lång att den hamnade i Guinness rekordbok. Pjäsen hade sin urpremiär på Schillertheater i Berlin 1964. Under researcharbetet var den franskspråkiga Gunilla Palmstierna delaktig och hon skulle också göra scenografierna till samtliga uppsättningar under åren 1964 och1965.

Gunilla Palmstierna-Weiss började sin bana som scenograf under en tid då fria grupper växte upp som svampar världen över – och diskussionen kunde vara frän från ömse sidor. På institutionerna ansåg man att de många och ibland högröstade grupperna saknade konstnärlig betydenhet medan det från frigruppshåll ofta kom förslag om att riva institutionerna.
Själv intog Gunilla Palmstierna samma ståndpunkt som en gång Bertolt Brecht: att erövra institutionerna inifrån och använda den samlade kunskapen som teatern representerade, för att på så sätt få ut sitt politiska budskap.