Det var i början av veckan som vice ordförande Tobias Baudin gjorde ett utspel om att LO nu var för vinstuttag ur välfärden. Samtidigt öppnade han för överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter för att skapa ”ordning och reda” i välfärdssektorn. Utspelet är obegripligt på flera plan. Det är inte ens två år sedan LO:s kongress tog ett tydligt beslut att driva på för en non profit-linje. Även Kommunal, som troligen är det LO-förbund med flest medlemmar anställda i välfärdsföretag, är sedan i maj förra året mot vinster i välfärden. Kommunals kongress drev inte bara igenom ett krav på vinststopp, till en början mot förbundsstyrelsens linje. De röstade till råga på allt för ett beslut om att förbundet skulle initiera en kampanj för ändamålet tillsammans med LO. Det finns alltså ett tydligt mandat från medlemsleden att inte vara för vinster i välfärden.
Tobias Baudin nyanserade sig också senare. Han förtydligade att beslutet från kongressen stod fast, men att det inte innebar ett totalförbud mot vinster, utan en begränsning för vinstuttag. Det stämmer visserligen. Men bara om man med ”begränsning” menar ett snäppet mer tillåtande syn på vinster än Vänsterpartiets. Om det nu inte skett en omsvängning kan man undra vilken PR-strategi LO håller sig med.
Miljöpartiet är numera mot vinster i välfärden. Men när Miljöpartiets kongress 2010 tog ett första steg åt det hållet var det vinnande förslaget inte alls lika långtgående som de skarpaste vinstkritikerna i partiet hade velat. Trots det var partiet tydliga med att poängtera att det var en skärpning i synen på riskkapitalister i skolan som det då gällde. Antagligen för att MP:s ledande företrädare inte ville att partiets vänsterväljare skulle börja betrakta Vänsterpartiet som det enda pålitliga partiet i frågan. På senare tid har även Jan Björklund börjat kritisera vinstuttag ur välfärden utan att leverera så mycket konkreta förslag. LO-ledningen gör tvärtom. De har en tämligen radikal linje i en väldigt populär fråga – en stor majoritet av väljarna vill ha bort vinsterna från skattefinansierad välfärd – men väljer att tona ner den och säga att de visst är för vinster – lite grann i alla fall. Nu är inte LO ett politiskt parti men det innebär inte att det går att strunta i att kommunicera viktiga frågor på ett bra sätt.
Även tidpunkten för utspelet tycks sällsynt illa vald. Baudin skrev i en debattartikel att man är besviken på att vinstdebatten inte resulterat i politiska resultat. Men som Aftonbladets ledarsida förtjänstfullt påpekat; det är ganska vanligt att en borgerlig regering inte levererar i enlighet med LO-kongressens beslut. Om några månader är det val. Mycket pekar på att det blir regeringsskifte, kanske med ett eller två partier som driver en ren non profit-linje i regeringsställning. Kunde inte förhandlingstrevarna ha väntat åtminstone tills dess? Kritiker, också inom den fackliga rörelsen, menar dessutom att vinsterna är en fråga som bör lösas politiskt och inte genom fackliga förhandlingar.
Det enda som gör LO:s omsvängning begriplig är om man betraktar den rent valtaktiskt. Om LO inte lyfter frågan om vinsterna och i stället försöker hitta överenskommelser med arbetsgivarsidan försvinner en mycket besvärlig fråga i valrörelsen för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. För det är LO-ledningen tydligen beredd att acceptera både skattepengar som skickas till Caymanöarna och en svekdebatt i de egna leden.
