En fredlig demonstration mot nazism i Kärrtorp attackerades av nynazister. Detta rörde upp en omfattande och välmotiverad opinionsstorm. En kraftfull manifestation mot det nazistiska våldet och mot rasism i allmänhet arrangerades en vecka senare på samma ställe. Moderater och vänsterpartister tågade tillsammans med ”vanligt folk” för ett Sverige utan rasdiskriminering. Av detta kan komma mycket gott. Unga människor demonstrerade för första gången i sitt liv tillsammans med gråskallar från 68. Kontakter knöts, motståndet mot rasismen kan gå vidare i andra former.
Det gick alltså bra. Men det kunde gått illa. Bland de fredliga demonstranter, som attackerades vid den första manifestationen, fanns väpnade ”antinazister” från olika organisationer, som tagit som vana att med våld attackera politiska meningsmotståndare. En av dem, en ledande företrädare för RF, drog kniv. Han lyckades så när döda en nazistisk angripare. Hade han lyckats hade nog opinionsläget sett helt annorlunda ut. Den bild jag tecknade i första stycket av denna artikel hade inte nått ut. DN hade till exempel inte förmedlat den. Desorganisation och förvirring hade blivit resultatet, snarare än stärkt kamp mot rasismen.

Sedan andra världskriget har det funnits öppet nazistiska grupper i marginalen av det svenska samhället. De har utgjort ett konstant hot, men inte något allvarligt sådant. Deras numerär har pendlat, men de har aldrig varit på väg ut ur marginalen. Under senare år har deras våldsamma handlingar avtagit, om man får tro Anna Lena Lodenius. Ändå utgör de ett hot, och det är viktigt att utveckla ett förhållningssätt mot dem. Vilket bör det vara?
Några tror att bästa motmedlet är att ”tala det enda språk dessa grupper själva förstår”, det vill säga anamma deras metoder och skrämma dem bort från ”våra gator”. Min gissning är att det förhållningssättet i bästa fall är verkningslöst, i sämsta fall sådant att de håller dessa grupper vid liv. Om man med våld attackerar deras manifestationer stärker man deras inre sammanhållning. Vad som intresserar mig är hur den ”vanliga” vänstern ska förhålla sig till dem. Är det rätt att arrangera manifestationer som den i Kärrtorp? Hur ska det i så fall gå till?

Kanske är det rätt i vissa situationer att försöka samla moderater, vänsterpartister och ”vanligt folk” i manifestationer mot nazism och öppen rasism. Det bör dock ske med urskillning. Sådana manifestationer tenderar att framställa nazisterna som mäktigare än de är och de ger en möjlighet för Sverigedemokraterna att med stöd av någon förevändning ställa sig utanför, så att de kan odla bilden av att de utgör den enda verkliga politiska oppositionen i vårt land. Det är allvarligt, då högerextrema grupper generellt stärks då de politiska motsättningarna i samhället tonas ned. Närmandet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna förklarar nog mycket av Sverigedemokraternas framgångar. Låt oss ändå hypotetiskt anta att också den första Kärrtorpmanifestationen var välmotiverad, på grund av lokal nazistisk aktivitet. Hur borde den ha arrangerats?

Några enkla principer kan lätt formuleras och försvaras. Arrangörerna bör förvissa sig om att man har en väl tilltagen grupp ordningsvakter, ordentligt påpälsade, orädda och målmedvetna. Deras uppgift är före demonstrationen att identifiera, avväpna och avhysa eventuella väpnade våldsverkare från grupper som RF och AFA. Om nödvändigt bör det ske med stöd av polisen. I händelse av angrepp mot demonstrationen ska dessa ordningsvakter, lätt igenkännbara, ställa sig mellan övriga demonstranter och angripare. De bör bjuda icke våldsamt motstånd. De bör vara beredda att tåla stryk.
Med en sådan organisation blir det rimligt att påfordra polisens odelade skydd för demonstrationen. Får man det ändå inte har man en bra grund för invändningar i efterhand.
Jag har sett synpunkten att det var tur att det fanns våldsverkare också bland demonstranterna i Kärrtorp. De hjälpte till att skydda de fredliga demonstranterna från nazisternas angrepp. Det får mig att tänka på den höger i USA som säger: ”If you outlaw guns, only the outlaws will carry guns”.
För det första, om man tillåter beväpnade våldsverkare bland demonstranterna, så lurar man vanliga fredliga demonstranter, som om de känt till saken, hade valt att inte delta. De lär sig en läxa för livet: lita inte på vänstergrupper som arrangerar vad de kallar fredliga demonstrationer! Tro mig på mina ord, jag hade vuxna barn och små barnbarn i vagn med i den ursprungliga Kärrtorpsdemonstrationen.
För det andra, om man tillåter väpnade våldsverkare bland demonstranterna så gör man hela demonstrationen till ett attraktivt mål för väpnade antidemokrater. Man ökar alltså risken för våldsam konfrontation.
För det tredje, om konfrontationen dessutom kommer till stånd så ställs polisen inför en dubbel uppgift. Den har att skydda fredliga demonstranter, men den måste också skydda nazister. Det är ett brott i vårt land, och bör så förbli, också att hugga nazister till döds.

Till sist, då vi i efterhand utvärderar aktionen kan vi inte på goda grunder invända mot att polisen slogs på två fronter. Vi hade i så fall bäddat för just ett sådant händelseförlopp, genom att tolerera våldsverkare i våra egna led.
Man måste ställa sig frågan vad Linje 17 tänkte, då de bröt mot dessa principer. Var man naiv? Kände man inte igen våldsverkarna? Var man cynisk? Spekulerade man i bråk? Eller var man helt enkelt feg? Vågade man inte organisera ett icke-väpnat försvar av sin fredliga demonstration? I så fall borde man ha avstått ifrån att arrangera den.