Araben
Pooneh Rohi.
Ordfront förlag, 2014.
Till en början blir jag något irriterad av att läsa Pooneh Rohis debutroman Araben. Berättelsen vävs ihop av två trådar. En som mer suggestivt och poetiskt följer Araben, ”som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers”. En mer vardaglig och utbroderande, som dras ut av berättarjaget. Inledningsvis känns greppet som en halvmesyr. Det blir varken drabbande allmängiltigt som hos Jonas Hassen Khemiri, eller lyhört och humoristiskt, som Marjaneh Bakhtiari gav prov på i sin debut Kalla det vad fan du vill (2005) och som flera skarpa komiker med invandrarbakgrund har gjort till en svensk konstform.
Men sakta växer boken och finner en egen ton. Romanjaget är en universitetsstuderande ”duktig flicka” i färd med att färdigställa en ansökan om doktorandtjänst. Hon bor ihop med Peter som är snäll, trygg och vill ha barn. Samtalen med närmaste väninnan rör flyktingpolitik, den egna klasspositionen, villkoren för att vara ”den andra” i sitt eget land. När hon kommer hem till sin mamma handlar det om delvis samma saker, men med andra roller och ord. Invandrarskapet har tvingat sig in i relationen. Mamman bearbetar det som har gått förlorat genom exilen. Dottern försöker frustrerat förstå sig själv när hon lyssnar. Här finns samtidigt en tidig skilsmässa som ramar in relationen och väcker frågor. Vems var felet att det blev som det blev? Hur mycket ska skrivas in i kolumnen för komplikationer i samband med kulturellt utanförskap i det nya landet?
Med tillbakablickar och dialoger som kretsar runt dessa teman, spänner romanen ut sig, blir mer trovärdig och drabbande.
Själv är jag en speciell sorts läsare. En som delar bakgrund med författaren i revolutionens och krigets Iran. Som förstår de ofta oförklarade persiska fraserna i mammans utläggningar. För mig framstår flera avsnitt som närmast kusliga: Har hon stått och antecknat scener som utspelat sig hemma hos oss? Kan hon verkligen ha präglats precis likadant av samma persiska ungdomsnovell? Den där tiraden där hon försöker förklara komplexiteten i det iranska samhället – har inte jag sagt precis de orden själv?
Men Araben är mycket mer än igenkänningslitteratur för yngre vuxna svensk-iranier med politisk aktivism i den nära släkthistorien. Den bearbetar Sverige och svensk samtid.
Det raseri som romanjaget bär på – som gör henne ömsom stingslig och ömsom uppgiven – är ett socialt och politiskt fenomen som söker ett uttryck. Det är historien om en generation som på sina egna sätt upptäcker glastak och -väggar i det samhälle som kan och måste vara ens hem. Det är inte så att den som har undgått egna krigstrauman, ”lämnat ghettot”, eller till och med klivit rakt in i de urbana mellanskiktens bostadsrättsdjungel och markeringskonsumtion, därmed också har flutit upp ovanför exkluderingsmekanismerna, de rasistiska strukturerna: ”Jag tänker på min kusin som eventuellt ska komma på besök i sommar […] Jag vill säga till henne att livet här inte är som på MTV. Att du aldrig kan bli en av de här människorna. Man kommer ut men man kommer liksom inte in någon annanstans.”
Och inte minst finns här den fördjupade förståelsen av det som föräldragenerationen har genomgått och genomgår. Den sociala och språkliga deklasseringen. Mamman som berättar för sin väninna ”på sån vacker persiska som hon aldrig pratar med mig”, hur hon lämnat det och dem som gjorde henne ”välbekant och invand” – ”Där jag kan uttrycka alla mina tankar i exakta fraser. Där jag öppnar min mun och är den som är jag”.
Araben kan ses som en litterär undersökning av vad som kan hända med den som börjar titta tillbaka, ta in smärtan över förlusten av värdighet, grubbla över sin egen roll i att föra historier, minnen, traditioner vidare. Så rör sig romanjaget i Araben tillbaka mot föräldrarnas skilsmässa, samtidigt som hon försöker staka ut sin egen framtid med sina egna förutsättningar. Vill hon ha doktorandtjänsten för sin egen skull eller som en outtalad revansch för föräldrarnas skull? Och det trygga förhållandet med Peter – är hon gjord för den? Var skulle ett barn i den relationen skrivas in i den förlängda exilhistorien?
Så blir till sist Araben ett mycket gott bidrag till en levande svensk litteraturgenre. En som bygger på det enkla faktum att (också) de komplexa erfarenheter som härrör från levda liv före, under och efter flykten, utgör en del av svensk vardag. Och på samma sätt som vi genom till exempel hollywoodsk kulturproduktion kan känna någon sorts samhörighet också med sådana verkligheter som inte är våra egna – China towns, judisk diaspora, svarta grannskap – måste sådana erfarenheter som lyfts till litteratur i Araben, kunna bli en del av en allmän förståelse av vad som är Sverige.
Boken har visserligen också sina svagheter. Den bär prägel av att vara en debut där författaren verkar ha velat få ut allt på en gång. En del långa klagosånger kunde med fördel har redigerats ned och istället lämnat plats åt sidokaraktärerna att få växa ut. En del av den klichéartade kritik som läggs i huvudpersonernas munnar – ”Han hade aldrig träffat ett folk som så systematiskt tagit för givet att deras land var det bästa i världen” – kunde gott ha problematiserats bättre.
Men sammantaget är Araben en roman som jag önskar många läsare. Och gärna uppföljare.
