Din debutbok Kallskänken från 2010 har sålts i 5 000 exemplar, att jämföra med att en genomsnittlig diktsamling i Sverige säljer under 500 exemplar. Hur känns det att vara en kommersiell succé?
– Bra, särskilt med tanke på att jag fortfarande är stolt över boken. Innan jag gav ut Kallskänken var jag rädd att det politiska, att jag skriver om socialism och facklig kamp, skulle skrämma bort folk. Men det visade sig att det fanns ett stort sug efter den sortens skildringar.

Är det viktigt för dig att nå ut till en bred läsekrets?
– Ja! Jag vill ju att mina dikter ska göra skillnad, inspirera till handling. Nyligen fick jag ett mejl från en tjej som berättade att hon beslutat att ta konflikten med sin chef efter att ha lyssnat på min bok på väg till jobbet under hela hösten.

Båda dina böcker skildrar unga i samtidens Sverige. Ändå tycker jag mig ibland höra ekon från industrisamhället – stämpelklockor, röda fanor, daglönearbete. Har du en ambition att visa på likheter mellan dagens samhälle och dåtidens?
– Det är en utbredd myt att arbete i dag är så annorlunda mot förr. Att det inte längre finns tunga arbeten, och att tjänsteyrken bara går ut på att stå och le. Men för de allra flesta är det ju inte så. Arbetet är fortfarande tungt, och dessutom sprider sig en misstro som i dikterna symboliseras av stämpelklockan. På nästan alla mina arbetsplatser har det funnits en stämpelklocka, helt i onödan: Om vi inte är på jobbet märks det ju direkt på att ingen mat blir tillagad! Om cheferna inte är där märks det däremot inte, men för dem finns ingen stämpelklocka. Det handlar bara om att kontrollera arbetarna, visa att vi inte är betrodda att tänka själva.

I “Vad ska vi göra med varandra” står bostadsbristen i centrum. Diktjaget och hennes vänner flyttar mellan andra- och tredjehandskontrakt, smyger genom trapphusen och kan aldrig sätta sina namn på ytterdörren. Vilka konsekvenser får det att tvingas leva på det här sättet?
– En direkt konsekvens är att det blir svårt att styra över sitt liv. Man flyttar inte ihop eller isär för att man vill, utan för att lägenheten man får tag i är för stor eller för liten. Att skaffa husdjur eller barn blir omöjligt. Det gör något med en som människa att inte ha något som man kan betrakta som ett hem, att ständigt vara på väg bort, oroa sig för att bli vräkt eller för att hyran ska chockhöjas. Man drar sig för att lära känna folk i sitt kvarter eller engagera sig i föreningslivet, vilket i förlängningen får konsekvenser också för lokalsamhället.
– Minst lika oroande är vad bostadsbristen gör med dem som har bostad. Till och med vänsterfolk tycker i dag att det är självklart att man ska kunna tjäna pengar på sitt hyreskontrakt, genom andrahandsuthyrning eller försäljning på svarta marknaden. Av bostäder som vi äger gemensamt!

Ett annat av bokens teman är en kärlekshistoria där ett par glider isär på ett oundvikligt, nästan förutbestämt sätt. Det är som om separationen tvingas fram av yttre omständigheter snarare än brist på känslor. Vad står i vägen för kärleken i dagens samhälle?
– Framför allt våra föreställningar om att kärleken ska vara exklusivt tvåsam och helst heterosexuell och livslång. Att visa kärlek har blivit entydigt med att visa att man bara finns till för varandra. Till det kommer de praktiska hindren, som bostads- och arbetsförhållanden. I lägenheten jag delar har bara ett av sovrummen en dörr, då är det svårt att ha något privatliv. Och vem orkar ta in andra människor efter en slitsam arbetsdag, i synnerhet om man har ett servicejobb där man tvingas vara social hela dagen? Socialism är för mig ett samhälle där människor förverkligar sig själva genom både arbete och relationer.

Det havererade förhållandet blir också en metafor för avståndet mellan människor i samhället. Finns det en politisk motsvarighet till olycklig kärlek?
– Ja, det tror jag. Kallskänken slutar med att jag får sparken, och min fackavdelning kunde inte driva mitt fall. Då kände jag mig sviken. Vad ska vi göra med varandra är i jämförelse en mer uppgiven bok, vilket nog beror på att jag har bytt arbetsplats ofta och saknat ett kollektiv att engagera mig i. Hopp får man genom att agera gemensamt. Sen kan man känna sig hur sviken som helst, om man inte fortsätter att kämpa är det ändå man själv som sviker. Och detsamma gäller för kärleken.

Vad hoppas du på inför valåret 2014?
– Även om det inte löser allt hoppas jag på en stark och tydlig vänster i regeringen. Vänsterpartiet har följt med när de andra partierna har gått åt höger, jag hoppas att kongressens beslut att driva kravet på sex timmars arbetsdag blir en vändpunkt för det. Dessutom hoppas jag att folk inte nöjer sig med att rösta, utan blir aktiva i lokalföreningar och på arbetsplatser.

Till sist: Vad ska vi göra med varandra?
– Kärlek och uppror! Vi behöver prata om vad vi vill med varandra i samhället, visionerna måste få liv igen. När arbetarrörelsen tog makten i början av 1900-talet var det genom att visa att man ville något helt annorlunda. Nu är det dags att lägga om samhällskursen igen. Miljön pallar inte mer. Och inte jag heller.

Jenny Wrangborg söker bostad från den 1 oktober
Naima Chahboun söker bostad från den 1 september