Hur upptäcker du en europeisk skuldkris? Använd näsan. Att gå längs Atens gator är som att vandra i röken från en brasa där någon kastat in gamla presenningar. En gång i tiden föddes här det demokratiska samhället (nåja, en enkom manlig demokrati med slavar, men ändå: idén!). I dag bränner utblottade människor sopor för att hålla sina hem och familjer varma i vintern. Protesterna på Syntagmatorget har bytts ut mot högtidsdekorationer. Trojkans åtstramningspolitik råder. Ungdomsarbetslösheten ligger på dryga 60 procent.
Vi vandrar runt med vår värd, 36-årige ingenjören Lambros, arbetslös och på väg att flytta till Australien.
Vi försöker förstå hur stadsbilden i Aten kan sända så dubbla budskap: å ena sidan har folk inte råd att betala elen och sopsmoggen (rök tillsammans med avgaser) bildar en luft som är fruktansvärd att andas.

Å andra sidan myllrar det av köpkraft i centrum. I ett elektronikvaruhus i centrala stan är det så packat att vi knappt kan röra oss. På uteserveringar och restauranger vimlar det av människor.
Så slår det mig: är det detta som är business-as-usual? Ekonomin kraschar, den internationella finanseliten stormar med en Milton Friedmansk kalldusch: halverar löner, sparkar folk, monterar ned välfärden, och medan den överväldigande majoriteten medborgare är fly förbannad, kan de redan rika fortsätta shoppa som om ingenting har hänt.
Ordningen får inte, kan inte, rubbas.
Antropologen Joseph Tainter skriver i The collapse of complex societies från 1988 – en bok som författaren David Jonstad citerar flitigt i Kollaps – att de civilisatoriska sammanbrotten sällan startar i centrum.
De äter sig in från periferin.

Lambros kusin Georgios, också han i 35-årsåldern, anländer från landsbygden. Utbildad arkitekt tillhör han en av alla de tiotusentals arbetslösa som flytt Aten, staden i vilken hälften av landets invånare bor.
Eller bodde.
Georgios har slagit sig ned i det lilla samhället där han växte upp, i närheten av Kalamata, och försörjer sig om oliv- och fikonodlare. I hans hemby har människor knappt råd att laga mat när energikostnaderna blir för höga, berättar han.
Därför har de inlett ett nytt projekt: kollektivköket, en enorm vedeldad spis och ugn för de omkring tio hushållen.
Vi håller elden glödande, säger han, så att alla kan laga mat tillsammans. Vi sparar massor med energi.
När köket i Giorgios by invigs senare i år kommer härdens rök att lägga sig över byn. Hur upptäcker du skuldkrisens nya gemenskaper? Använd näsan.