Polisen och förorten har varit på tapeten i två olika sammanhang under veckan. Först kom en utredning som visade att polisen var kraftigt underbemannad vid kravallerna i Husby i våras. Dessutom fick de poliser som tjänstgjorde då, arbeta upp till tio timmar utan mat och dryck-paus. Några dagar senare kom nyheten om att polisen gör en hårdsatsning på att bekämpa kriminalitet i Stockholmsförorter.

Självklart är inte fler poliser någon lösning på sociala problem. Men när det behövs sättas in polis måste de få så bra förutsättningar som möjligt. En trött och hungrig polis med för få kolleger omkring sig, som i Husby, är ingen bra polis. Ett trängt läge som annars kunde ha klarats upp kan eskalera och bli direkt farligt, inte minst för de personer som polisen är satta att bevaka.

I det som framgår av rapporten (den är hemligstämplad i sin helhet) nämns främst underbemanningen. Men antagligen borde dialogpolis, som har särskild kompetens att hantera den typen av situationer, ha satts in betydligt tidigare.

Att polisen får jobba i uppförsbacke i många förorter kan också bero på tidigare missgrepp. Som den ökända stop and search-metoden, där polis slumpvis och utan misstanke stoppar ungdomar i förorten och visiterar dem. I Storbritannien anses just ”stop and search” ha varit den tändande gnistan till kravaller på 80-talet. I dag ska polisen i Sverige ha börjat frångå den, men skepsisen mot polisen den har sått bland unga lever troligen kvar längre än så.

Ibland när fattiga förorter diskuteras tycker en del att många vänsterdebattörer slätar över verkliga problem och framställer förorten som en gullig idyll i sin iver att inte verka fördomsfulla eller generaliserande. Jag kan ibland tycka att de har en poäng. Men det blir tyvärr så när debatten är så högt uppskruvad. Energin går åt till att rätta till de värsta tokigheterna och galnaste överdrifterna från andra hållet. Sedan är liksom teckenantalet till krönikan slut, paneldebatten över, eller du inser att du håller på att förvandla snacket på festen till en halvtimmes föreläsning.

Det är synd, för det finns många problem som vi borde tala om oftare.

För att återgå till polisens satsning mot kriminalitet i förorten säger Elisabeth Anestad, polischef i Västerort att viljan att starta företag i Järvaområdet påverkas av att en liten klick kriminella förstör. ”Det finns inga normala samhällsfunktioner kvar i området”, kommenterar hon.

Det är inte en polischefs sak att förklara politiska skeenden. Men det är värt att påpeka att de ”normala samhällsfunktionerna” inte har försvunnit som genom magi. Det är inte heller en konsekvens av de problem som finns i områdena. Medborgarlokalen, fritidsgårdarna, paketutdelningen och vårdcentralen, sådant som utgör grunder för ett fungerande samhälle, har försvunnit från Husby och Järva genom att politiker högst medvetet har prioriterat annat de senaste åren. På samma sätt har de växande klassklyftorna i samhället vuxit fram genom en medveten politik, där rika innerstadsbor har gynnats.

Klyftorna tar sig uttryck i ekonomiska skillnader, men också i skolan. Unga i förortsskolor har på många sätt förlorat mest på skolsystemet. Dels för att resurserna till skolan brister, men också för att deras skolor utarmas mest av det fria skolvalet. Den som är studiemotiverad och har engagerade föräldrar försvinner till skolor med högre status. Kvar blir resten.

Fler poliser kan kanske göra en punktinsats i förorterna. Men om vi vill hindra de som är tonåringar i dag från att bli kriminella behövs helt andra insatser och en från grunden annan politik.