Män är överordnade i samhället.

På område efter område har män mer makt och större ekonomiska resurser. Män har högre inkomst. De förvärvsarbetar ungefär tjugofem procent mer än kvinnor. Lägger ner hälften så mycket tid på omsorg om sina barn. Tar under sitt barns första år ut endast nio procent av föräldradagarna. Bland unga gör sig pojkar i skolan i mycket större utsträckning sig skyldiga till trakasserier mot andra elever än vad tjejer gör. Män har i princip våldsmonopol, och använder våld både mot varandra och mot kvinnor. Kvinnor och andra sidan har ett högre ohälsotal och är i högre utsträckning mer sjukskrivna än män.

Listan kan göras lång och inget av detta kommer som en nyhet. Det är Sverige 2014.

Samtidigt är det inte så enkelt att endast kvinnor förlorar, och att männen är ständiga vinnare i det ojämställda samhället. Ser man i skolan, är pojkars resultat sämre än flickors (även om klassbakgrund har större påverkan än kön). Tittar man på andelen personer som dör i arbetsplatsolyckor är majoriteten män. Också i självmordsstatistiken dominerar män med sjuttio procent. Det finns problem med den manliga normen, även för männen.

Alla ovanstående siffror är hämtade ur betänkandet ”Män och jämställdhet” som på över 300 sidor plus bilagor och referenser bland annat har analyserat utbildning, arbete, hälsa och våld utifrån ett manligt jämställdhetsperspektiv.

Enligt utredarna var inte uppdraget från regeringen att betänkandet skulle innehålla några konkreta politiska förslag. Snarare ville man öppna upp för en politisk diskussion. Man skriver i inledningen att man har en förhoppning om att jämställdhetsfrågor ska engagera allt fler, och hänvisar till omtanke av framtida generationer. Att vi ska ta gemensamt ansvar för att våra barnbarn ska få växa upp med lika förutsättningar oavsett kön.

Det är smart av regeringen att inte be om politiska förslag. Ändå tas nog inte betänkandet emot med applåder från Rosenbad. Innehållet är på många sätt en svidande kritik mot den borgerliga beskrivningen av jämställdhetsproblemen och dess lösningar.

I betänkandet synliggör man att det är de strukturella förändringarna som har haft effekt. I kapitlet om Män, familj och föräldraskap skriver man ”Att öka mäns uttag av föräldraledigheten är avgörande för att öka jämställdheten och för att stärka mäns omsorgsgivande och kontakten med sina barn” och fortsätter därefter ”För att markant öka mäns uttag av föräldraledigheten behöver föräldraförsäkringen sannolikt göras till en individuell rättighet för varje förälder utan möjlighet att föra över dagar till den andra föräldern”. Man skriver också i kapitlet om Mäns attityder att det finns ”anledning att fråga sig om effekterna av samhälleliga attitydpåverkande insatser i syfte att bryta normer och strukturer är tillräckligt effektiva, jämfört med konkreta åtgärder, som t.ex. starkare individualisering av föräldraförsäkringen”.

Slutsatserna i betänkandet är glädjande. Vi behöver förändra de strukturer som fortsätter bidra till att upprätthålla mäns överordning. Samtidigt är dokumentet fullt av frustration. För hur mycket utredarna än vädjar om omtanke till nästa generation, kommer den regering som hatar strukturella lösningar aldrig ens diskutera frågan. Istället förpassas nog samtliga slutsatser till skrivbordslådan.

Vi behöver av många skäl ett regeringsskifte i höst.

Men vi måste då få en regering som går från ord till handling. Som inte fegar ur. Som vågar tro på och genomföra strukturella förändringar. Som inte ägnar sig åt kosmetiska förändringar av det ojämställda samhället, utan som ser till att omfördela makt, pengar och tid mellan kvinnor och män.