Jag och en vän till mig skulle ta tunnelbanan hem i lördags natt ifrån Slussen. Vid nergången på Götgatsbacken börjar plötsligt en gatumusikant att kasta mynt på en förmodat rumänska kvinna som sitter och ber om pengar en bit ifrån. Bredvid står en annan man och hejar på. Vi vänder oss om och frågar: ”vafan håller ni på med?!” ”De ska bara ut ur landet!” svarar han och pekar på kvinnan som sitter där helt tyst, väl medveten om våldet som med stor sannolikhet väntar om hon på nåt sätt skulle protestera. Han säger att han är utbildad officer och att han röstar på Svenskarnas parti. Han är runt fyrtio år, ser städad ut. ”De är bara skräp, de ska ut härifrån, så är det bara”. Mannen som sitter på gatan med gitarren håller med. Alla sparkar neråt, för det är förstås hon längst ner på den sociala stegen man ska skylla det urlakade välfärdssamhället på. Frågan är om den här nazistens åsikter ens är värdiga en diskussion?
Han verkar mer njuta av konfrontationen i sig. Det känns inte som han egentligen behöver några riktiga belägg för sina åsikter. För den nazism som han bekänner sig till är ingen åsikt byggd på riktiga fakta, det är en förevändning. En förevändning för att just slippa behöva tänka och istället bara få slå på folk helt utan anledning.

Vi har som privilegiet att kunna förhålla oss oberörda kan se honom som en ensam dåre. Men för den här unga kvinnan är blickarna som säger ”du är värd noll för mig”, de hatiska orden och alla mynten kastade i hennes ansikte en realitet. För de EU-migranter i Högdalen som vräks, för att vissa inte tycker att deras misär är anständig, är kylan livshotande. Vart ska de ta vägen? Tillbaks till Rumänien säger nazisten lugnt. Jag försöker komma på nåt självklart, som vi bägge bara måste hålla med om: ”Men hon är ju en människa precis som du!” ”Det där är ingen människa”, svarar nazisten.