En social och mänsklig katastrof. Det är läget i eurokrisens länder. Tyvärr föga uppmärksammat av svenska medier.
Det handlar om växande fattigdom i massarbetslöshetens spår, ökad hemlöshet, stigande ohälsotal och allt fler självmord. Internationella Röda korset talar sedan länge om en humanitär kris i södra Europa. En kris som är den värsta sedan andra världskrigets slut. Ta Grekland som exempel, där lever 3,5 miljoner människor i fattigdom. Det är 35 procent av befolkningen. Enligt EU:s egen statistik för år 2012 hotas var fjärde medborgare i EU av fattigdom och social utslagning.
FN:s arbetsmarknadsorgan ILO menar att den extremt höga ungdomsarbetslösheten leder till en ”förlorad generation”. Var fjärde ung människa i EU är arbetslös. Särskilt allvarligt är läget för den växande gruppen unga som kallas NEET (neither in employment nor education or training), alltså unga som varken jobbar, studerar eller gör praktik. I Sverige tillhörde 7,8 procent den gruppen. I Italien 21,2 procent.

Den svenska högerregeringen ger fullt stöd till EU:s hårda åtstramningspolitik, och är därför medansvarig för den sociala katastrofen. Gunnar Hökmark, ledare för moderaterna i EU-parlamentet, hyllar åtstramningarna. Det som sker i Grekland är nödvändigt menar han. Och om målet är att säkra de spekulerande europeiska storbankernas vinstintressen, så har han rätt.
Hökmark hävdar också att Irland är ett bevis för att åtstramningspolitiken fungerar. Där har arbetslösheten börjat minska. Men om 400 000 människor lämnar ett land med 4,5 miljoner invånare under fem korta år så påverkar det naturligtvis arbetslöshetssiffrorna. Enligt Financial Times emigrerade en irländare var sjätte minut förra året. De flesta som emigrerar är unga och välutbildade människor. Det kallas ”brain drain” och skadar ett land oerhört mycket. Men det bryr sig inte Hökmark om.

Socialdemokraterna går till attack mot Moderaterna inför EU-parlamentsvalet i maj; ”Sätt jobben främst. Bryt högerstyret i EU som gjort 26 miljoner människor arbetslösa.” Det är bra. Men faktum är att Socialdemokraterna ändrat sig lagom till valrörelsen. För knappt tre år sedan hyllades åtstramningspolitiken också av den ansvarige socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson som skrev: ”Totalt sett pekar dock det mesta på att fördelarna med de tuffare reglerna överväger nackdelarna”. Han påstod också att ”särskilt de svagaste grupperna i samhället skulle gynnas” av den här politiken. Då kritiserade Ludvigsson till och med socialdemokratiska kollegor i Europa som sa nej till åtstramningspolitiken. I många av de tunga ekonomiska betänkandena gjorde den socialdemokratiska gruppen upp med högergruppen i EU-parlamentet. Kommissionen och rådet fick grönt ljus att fortsätta den hårda politiken. Det hade kanske varit klädsamt med några självkritiska ord från Ludvigsson efter att han ändrade sig. Men man kan inte begära allt.
Bättre sent än aldrig. Om Socialdemokraterna i EU-parlamentet nu vill gå till attack mot högerpolitiken så måste de också vinna med sig EU-kommissionärerna, med socialdemokratisk bakgrund, som hittills stått på fel sida. Liksom socialdemokratiska ministrar i olika EU-länders regeringar, till exempel på Irland och i Grekland, som nu administrerar EU:s extrema åtstramningar.
Den kapitalistiska krisen, som försvåras av euron, hotar i dag den sociala sammanhållningen och demokratin i Europa. Det är girighetens politiska ekonomi som råder. EU-parlamentsvalet den 25 maj handlar om att välja sida. Ska vi säkra människors grundläggande rättigheter eller bankernas vinstintressen?