”Kommunisterna har aldrig haft någon medkänsla”, skriver Lena Adelsohn-Liljeroth och bevisar ännu en gång det vi redan vet. Kulturministern har aldrig haft någon fingertoppskänsla. Varken med eller utan tårtspade i hand.

Den här gången har nämligen Lena Adelsohn-Liljeroth i magistral ton på Facebook läxat upp den moderata partikollegan Sven-Åke Molund för dennes entusiasm över en kabaret med Sven Wollter. Till saken hör att kabarén spelas för att samla in pengar till hemlösa i Norrköping. Men det bekommer inte Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon skriver: ”Att ifrågasätta Wollter innebär inte att vara en okänslig medmänniska. Tvärtom! Tag gärna kontakt med Forum för levande historia och läs deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten!”

Hennes inlägg är klumpigt, löjligt och helt begripligt. Politiskt står kulturministern 80- och 90-talets moderata bunkermentalitet närmast. Det är ideologi före taktik som gäller. Verklighetsanknytningen är noll. Att kabarén ges till förmån för hemlösa är oviktigt för Lena Adelsohn-Liljeroth. Principen är allt. Resultatet är sekundärt.

För dem som arbetar med kultur i Sverige, och dem som vill ta del av den, är denna kulturministerns mentalitet är alltför bekant. Kulturen har i viss mån, tillsammans med annan livsnödvändig välfärd som sjukvård och äldreomsorg, varit förskonad från marknadens mest kalla logik. Men alliansens politik på området har varit tydlig: Kulturen ska pressas in i nyliberalismens snäva ideologiska format. Oförståelsen för kulturens komplexitet, och samhällets, är kylan i Adelsohn-Liljeroths uppläxande röst.