Det är jättejobbigt att nästan alltid behöva säga ”nej, det går inte” till barnen. Ändå har jag turen att ha barn som inte kräver speciellt mycket. Fast å andra sidan kan det ju lika gärna handla om vana. Mina barn vet att de inte kan be om gympadojor för 1 000 kronor.
Orden yttras av Erika Murga. Hon bor i Södertälje, är mamma till fyra barn i åldrarna sju till femton år, och arbetar som vårdbiträde inom demensvården. Under tio års tid hade hon ett vikariat, men i dag är hon fast anställd på heltid. Lönen ligger på cirka 16 000 kronor i månaden efter skatt.
Erika har ensam vårdnad över de två äldsta barnen och delad vårdnad över de två yngsta. Hon får således underhållsstöd på 2 546 kronor, barnbidrag på 3 754 kronor och bostadsbidrag på cirka 2 000 kronor i månaden. Lägenhetshyran ligger på 11 000 kronor i månaden och är hennes absolut största utgift.
– Jag skilde mig för tre år sedan och var i akut behov av en bostad. En lägenhet hos en privat hyresvärd var det enda alternativet som fanns tillgängligt. Nu har jag stått i kommunal bostadskö i fyra år, men det är väldigt svårt att få någonting, säger Erika och fortsätter:
– För att få ett hyreskontrakt behöver man ju dessutom tjäna tre gånger årshyran före skatt. Det klarar nog en familj med två föräldrar, men för mig är det helt omöjligt.
Erika berättar att hon prioriterar varma kläder och nyttiga livsmedel – en bra månad kan hon lägga ungefär 3 000 kronor på mat – men att hon däremot måste snåla in på barnens fritidsaktiviteter.
Ett biobesök med alla fyra barnen, inklusive popcorn och dricka, går exempelvis på närmare 1 000 kronor.
– Man får tänka efter 200 gånger innan man hittar på någonting roligt eller unnar sig någonting extra, men vintern är ändå det värsta. Handskar tappas bort hela tiden, varma skor måste köpas in… då känns det i magen, säger Erika.
Vad skulle kunna förbättra din situation?
– Jag tror på sex timmars arbetsdag. Det skulle nog vara en otrolig lättnad för många ensamstående föräldrar. Jag skulle stressa mindre på jobbet, ha mer tid för mina barn och i det långa loppet inte känna mig lika otillräcklig som mamma.
