Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var – och blev – en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).
Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner. Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.
I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om – vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad. Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små – så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.
I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?
