I helgen har vi i DN och Svenska Dagbladet kunnat läsa hyllningsartiklar om Nordeas ordförande Björn Wahlroos som på några år skapat sig en miljardförmögenhet. Samtidigt har han politiskt gått från rött till blått. Från stalinism till nyliberalism. Att en bankman är blå är ju inget konstigt. Vad jag däremot ofta funderat över är hur människor kan gå från rött till blått. För mig och de flesta vänstermänniskor är det förstås obegripligt. Men kanske finns en förklaring i Wahlroos fall. Det sägs att han bytte ståndpunkt 1973 då han fann luckor i Marx teori. Men det vore väl märkligt om en teori om samhället och dess ekonomiska utveckling som utformades för 150 år sedan inte innehöll en och annan lucka. Det är ju inte heller så att nyliberalismen saknar luckor.
Vi ska helt enkelt inte hänga upp vårt politiska ställningstagande på en teori. Hur vetenskaplig den än kan te sig. Vårt politiska ställningstagande måste för att stå sig grundas på värderingar. En vänsterståndpunkt grundar sig på idéer om jämlikhet och rättvisa. Vi måste helt enkelt dela med oss så att alla får del av den gemensamma kakan. Utifrån den värderingen är det också helt riktigt att i dag lämna Nordea. Varför ska vi bidra till att berika de redan superrika?

Det är när denna jämlika värdegrund saknas som människor kan gå från rött till blått. Faran med att grunda sitt ställningstagande på en teori, som man tror är ofelbar, är också en viktig förutsättning för den fundamentalism och dogmatik – stalinism och maoism är talande exempel – som vänstern tyvärr inte varit befriad ifrån.
När en bricka i bygget inte passar in då faller hela bygget. Motsatsen är en kritisk och pragmatisk inställning som alltid är beredd till omprövning av taktiker, strategier och teorier, men håller fast vid grundläggande värderingar.