I det riktiga kansliet måste krona läggas på krona och skyndsamt fylla igen de luckor som uppstått i det gemensamma.
”Häromdagen började jag gråta när min chef frågade hur det var med allt på jobbet.” Det är min vän, som är socialsekreterare och berättar om ännu en arbetsvecka. Hon beskriver hur hon knappt har tid att ringa tillbaka till sina klienter för att lämna ett negativt besked. Hon är helt slut både fysiskt och emotionellt. Högemed ansökningar växer och tiden räcker inte till.
I radioprogrammet Obs berättade Margareta Flygt nyligen om hur hennes mamma skulle ligga ensam med sin dödsångest om det inte varit för att Margareta hade haft möjlighet att vara borta från jobbet. En människa som kunde lugna och vårda Margaretas mamma fanns inte, eftersom bemanningen på sjukhuset dragits ner. Välfärden har inte längre tid för medmänsklighet och lägger därför ut den på entreprenad till anhöriga. Anhöriga som har tid och pengar att ta av, och det har inte alla.
Tvååringarna på Hälsans förskola i Älvsjö fick inte bara nöja sig med vatten och bröd till frukost och mellis, det fick också gå med blöjorna fulla. Det fanns inte tid eller personal för att ha koll på både fulla blöjor och de andra barnen mer än under bestämda tider.
Blöjbytartid finns på andra förskolor också, det är inte det. Men där det finns rimligt med personal byter man självklart blöja när barnen bajsat – även mellan rutinbytena. På Hälsans förskola finns inte den tiden, och resultatet blir såriga rumpor.
Frågan är inte om något håller på att gå sönder i Sverige. Det är uppenbart. Frågan som måste ställas är istället: Hur i helvete ska vi fixa det här? Det fattas enligt konjunkturinstitutet 70 miljarder i statskassan för att kunna upprätthålla standarden i välfärden och samtidigt nå överskottsmålet. Det är mycket pengar.
Moderatregeringens
åttaåriga mandatperiod kommer att få betalas av många generationer. 140 000 personer har i dag gått ner i arbetstid för att ta hand om sjuka eller gamla anhöriga, när det offentliga sviker. Nästan två tredjedelar av dessa är kvinnor. Kvinnor vars deltidsarbete straffar sig, inte bara på lönebeskedet, utan även i det framtida pensionskuvertet. Välfärdens kollaps betalas av barnen i förskolan, de gamla i äldrevården, men också i kronor och ören av de anhöriga som går ner i tid för att täcka upp för luckorna i det gemensamma.
Det är mitt i den här verkligheten som väljarna förstått att det inte är möjligt att lösa välfärdens problem med krogmoms, sänkta arbetsgivaravgifter och privatiseringar. Det som vänstern, i vid mening, måste inse är samma sak som folk i allmänhet redan har förstått.
Det parti som bäst klarar av att ge ett svar på hur man återigen ska bygga upp välfärden är det som kommer komma till makten – och behålla den. Socialdemokratin i synnerhet har en lång väg att vandra om de inte bara ska sitta i sitt imaginära partikansli där allt handlar om triangulering. I det riktiga kansliet måste krona läggas på krona och skyndsamt fylla igen de luckor som uppstått i det gemensamma.
I alla Sveriges kommuner fattas det pengar i välfärden. Det finns överarbetande socialsekreterare, kvinnor som betalar vården av anhöriga med sin egen arbetstid och såriga rumpor som svider för att förskolepersonalen inte hinner byta blöjor. Att få bort vinsterna i välfärden löser bara delar av de här problemen. Ett regeringsalternativ som aspirerar på att förändra samhället för dessa människor måste vara medvetet om det.
