Pressetik är inte enkelt. Att vara en del av den tredje statsmakten ställer höga krav och många har åsikter om de val publicister gör. I slutändan handlar det om att behålla en stark opinion för tryck-, yttrande- och åsiktsfrihet; några av en demokratis beståndsdelar.
Därför är det beklämmande att följa haveriet på Journalistförbundets medlemstidning Journalisten. Under rubriken ”Attackerad av vänsterextremister fyra gånger” intervjuas Roger Sahlström, medarbetare på den rasistiska, antimuslimska tidningen Dispatch International. Vilket är i sin ordning. Men artikeln ger bara hans version och nämner inte att han är känd för att fotografera åsiktsmotståndare. En reporter ställer dessutom frågor tänkta att vara kritiska som istället blir smashupplägg för Sahlström.
Det andas naivitet, okunskap och en vilja att blunda för graverande fakta till förmån för att vara tuffa publicister i konsekvensneutralitetens namn. Mycket riktigt tar Journalistens chefredaktör Helena Giertta till de stora orden för att försvara sig när hon kritiseras: Yttrandefrihet. Pressfrihet.

Journalister ska få tycka vidriga saker och fortfarande kalla sig journalister. De ska inte behöva utsättas för våld någonsin. Men det innebär inte att man ska upplåta dem legitimerande utrymme där de kan förvanska verkligheten.
Sedan Sverigedemokraterna steg in från nazismens skuggmarker till politikens centrum har landets massmedier fört en diskussion om hur de, och den svans av antidemokratiska grupper som följer, ska hanteras. Helena Giertta verkar inte ha lyssnat alls.