Söndagens partiledardebatt innehöll inga större nyheter. Upplägget känns igen från tidigare år och debatten leddes av Anna Hedenmo och Mats Knutsson. Det är ett upplägg som framhäver de fyra allianspartiernas enade front och mot dem står oppositionen, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Söndagens debatt var dock en tämligen trist och stundtals pinsam tillställning. Programledarna avbröt partiledarna när de kunde, ibland kändes det rimligt och ibland kändes det märkligt. Till exempel när Jonas Sjöstedt i diskussionen om arbetslöshet påpekade att man kan anställa människor där behoven är uppenbara, i stället för att ge bort offentliga pengar till miljardärer med konton på skatteparadis. Då blev han avbruten av programledarna för att det inte hörde till ämnet. Det kändes mest märkligt.
Det ska erkännas att det säkert är svårt att leda en debatt mellan åtta av landets främsta (nåja) debattörer, men lite bättre än programledarna presterade i söndags kan man önska sig. Flera gånger fortsatte den som hade ordet helt enkelt att prata och ibland fick de det och ibland inte. Vid ett tillfälle i slutet av debatten blev någon partiledare avbruten och sa att han ändå ville prata klart. Nej, det fick han inte bestämde Hedenmo för de försökte faktiskt fördela ordet rättvist i den här debatten. Det kanske de försökte, men frågan är om de lyckades så bra? Gissningsvis var de dryga två minuters debatt på temat feminismen, en konsekvens av att programledarna inte lyckats styra debatten tidigare. Man kan ju verkligen ifrågasätta rättvisan i att de feministiska frågorna tilldelas två minuter i en debatt på 1 timme och 45 minuter. Lyckligtvis finns det ju partier som Vänsterpartiet som låter feminismen genomsyra all politik och därför redan hade lyft feministiska frågor under andra debattämnen. Det var dock något som tydligen hade gått Annie Lööf förbi när hon försökte göra en poäng av att feminismen kom först 1,5 timme in i debatten. Och hur förvaltar hon ordet när hon då äntligen får det? Jo, hon börjar svamla om Rut. Herregud.
Går det verkligen inte att skapa bättre partiledardebatter än den vi fick se i söndags? Det är så evinnerligt tråkigt att höra politiker rabbla inövade svar oavsett vilken fråga de får av programledarna. Och vad är det med de här krystade rekvisita-inslagen som en del politiker envisas om att hålla på med? I söndags drog Gustav Fridolin till synes helt spontant upp en biljett ur kavajfickan när miljön skulle debatteras. Hans poäng – att uranbrytningen orsakar stor miljöpåverkan – är förvisso helt riktig, men det blir så töntigt med den där biljetten. Och Annie Lööf viftade med sin skylt med några staplar som om den vore ett bevis på någonting.
Det är nästan så att en övergång till ett tvåpartisystem känns attraktivt. Det skulle nog åtminstone ge oss bättre partiledardebatter i tv. Men givetvis väldigt mycket sämre politik.
Stefan Löfven presterade godkänt. Han känns fortfarande ganska nervös i debatterna. Han snubblar på orden på ett sätt som de övriga inte gör. Det är synd. Han blev pressad på frågan om vinster i välfärden och levererade det svar som vi tyvärr kan förvänta oss, men var på det stora hela bra. Jonas Sjöstedt växer för varje debatt han deltar i. Det märks att han börjar bli varm i kläderna. Hans mycket personliga replikskifte med Fredrik Reinfeldt om att vara arbetslös och leva på a-kassa var viktigt och bra. Han kritiserade vinsterna i välfärden hårt och envist. Så envist att statsministern i slutet av debatten konstaterade att så fort vi pratar om skolan så börjar Jonas Sjöstedt prata om att vi ska bekämpa kapitalismen. Precis!
