Bok
Var ligger min arbetsplats i morgon?
23 arbetarförfattare.
Premiss förlag.
En gång var liv, arbete och kultur samma sak – i jägarsamlarsamhället. Sedan började överklassen styra kulturproduktionen – i det bondefeodala samhället. Slutligen med industrisamhället tillverkade arbetarna rena nyttosaker, medan kulturen alltmer övergick till medelklasspecialister.
Så kan vi inte ha det tycker jag. I ett drömt framtida samhälle bör alla människor både arbeta med vanlig produktion, och med kultur. I olika grad förstås beroende på intresse och skicklighet. Kulturen bör växa fram ur folket och nationen (den inkluderande mångkulturella nationen).
Men om kulturen ska spegla, representera och problematisera vanliga människor och deras arbete, tankar och livssituation (som jag tycker är dess huvuduppgift), så bör kulturskapandet även ske av och för arbetare och lägre tjänstemän (Svenssons helt enkelt) redan i dag.
Därför hälsar jag med tillfredsställelse denna tidningen Kommunalarbetarens novellsamling där 23 kommunalarbetare på olika sätt berättar om sitt liv och arbete. Inte för att det är så mycket nytt för just mig, som själv är vårdanställd kommunalarbetare. Men för resten av befolkningen är det viktigt att beskriva verkligheten i den skattefinansierade offentliga sektorn vi alla kommer att servas av, förr eller senare.
Som vaktmästare/patienttransportör på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg skrattar jag åt att andra kollegor på andra sjukhus har samma erfarenheter av servila service-budget-fundamentalistiska chefer. Och av sjuksköterskor och undersköterskor som aldrig lär sig att köra en säng genom kulverterna. Citat i boken från en vaktmästare på Uppsala akademiska sjukhus:
– Om man låser sänghjulen i fotändan kan en person ledigt köra en säng, men det har vaktmästaren för länge sedan gett upp att försöka förklara för systrarna som i par brottas med ett jobb som en mycket väl ska klara av.
Jag önskar mer av denna pågående nytrend för den tyvärr alltför ovanliga arbetarlitteraturen. Varför skulle inte en del av samhällets kultursatsningar kunna gå till att på något sätt mer stödja vanligt folk? Gå till dem som stannar kvar på sina arbetsplatser och där skapar proletärkultur?
