Vänsterpartiet förbättrade sina resultat i EU-valet. Om än inte lika mycket som de stora segrarna Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Det finns några lärdomar som vänsterpartister bör dra av EU-valet:
1. EU-frågor har blivit ett problem i stället för en tillgång för Vänsterpartiet.
Visserligen ökade V. Men samtidigt bröts en trend där V normalt presterar något bättre i EU-val än i riksdagsval. I EU-valet 2009 fick V 5,7 procent. I riksdagsvalet drygt ett år senare fick partiet 5,6 procent. I EU-valet 2004 hamnade V på drygt tolv procent, vilket var betydligt bättre än i riksdagsvalet 2002 och mer än det dubbla jämfört med riksdagsvalet två år senare.
Hade det varit riksdagsval i dag uppger runt åtta procent att de skulle rösta på Vänsterpartiet, jämfört med valresultatet från i söndags på 6,3 procent.
Det är en utmaning för Vänsterpartiets EU-toppkandidater att förklara hur motståndet till överstatlighet gör att partiet ibland röstar nej till utåt sett ”bra” förslag, eller hur man ska arbeta för ett utträde ”på längre sikt”. För den genomsnittliga valarbetaren är det näst intill omöjligt.
Här finns ett vägval för V. Partiet kan börja fundera på att gå samma väg som Miljöpartiet, som bland andra Lars Ohly öppnade för efter förra EU-valet. Alternativet är att Vänsterpartiet börjar driva sin EU-kritik och krav på utträde på ett mycket mer aktivt sätt än tidigare. Det skulle inte saknas stoff till det senare.
2. ”Mer feminism och miljö” är ingen universallösning. Förstå mig rätt. Både feminism och miljö är livsviktiga frågor för ett vänsterparti. Men de som röstade på Feministiskt Initiativ eller Miljöpartiet gjorde inte nödvändigtvis det för att V är dåligt på de frågorna. Och de kommer inte nödvändigtvis att överge Fi och Mp om V börjar fokusera mer på feminism och miljöfrågor. Även om det kan vara en frestande analys efter det här EU-valet.
Jämför med 2009. Piratpartiet kom in i EU-parlamentet och Vänsterpartiet beslutade att satsa på fildelning och integritetsfrågor till kommande riksdagsval. Inte gick det bättre för det.
I det fallet handlade det också om att de så kallade piratfrågorna var näst intill döda i valrörelsen 2010. Men faktum kvarstår: Människor röstade på Piratpartiet som en missnöjesyttring och V kunde inte fånga upp de väljarna. I alla fall inte på sättet som det försökte göras.
3. Sociala medier är viktiga. Fi och Sd, som båda skördade framgångar i EU-valet, är diametralt motsatta partier. Men de har en sak gemensamt. Båda storsatsar på sociala medier. Om någon försökte lära sig om svensk politik enbart genom att surfa runt på internetforum och kommentarsfält skulle de antagligen tro att det fanns ett stort regeringsparti i Sverige som heter Sverigedemokraterna, som ihärdigt bekämpas av oppositionsledaren Feministiskt Initiativ på Twitter och Instagram. Här finns ett område där Vänsterpartiet kan bli starkare. Smarta, populistiska bilder och filmsnuttar som är lätta att gilla och dela, även för den som inte är uttalad vänsterpartist, kan betyda mycket. Eller helt enkelt att företrädare syns i viktiga alternativa mediekanaler.
4. Deppa inte i onödan. Det är obehagligt att ett rasistiskt parti vinner mark. Och ja, en del hade hoppats på större framgångar för Vänsterpartiet. Men trots allt: en mindre valframgång är också en framgång efter 15 års kräftgång. De rödgröna partierna har egen majoritet i den senaste SCB-undersökningen. Vänsterpartiet är starkt där. De borgerliga partierna klappade ihop helt i EU-valet. Och det är bättre att 20 procent av väljarkåren röstar på Fi och Mp i EU-valet än på borgare och rasister.
Utgångsläget är bra inför valet i höst. Vänsterpartister är sällan hipsters eller mediagunstlingar. Men de är många nu. Och
när det gäller vanligt, gnetigt valarbete, som att springa i trappuppgångar och dela 10 000 tidningar, arrangera möten, eller ta debatten med rasisten i fikarummet, finns det få som slår dem på fingrarna. Det räknas ganska mycket.
