Samma dag som Arbetsmiljöverket presenterar sin årliga rapport om arbetsskador sitter jag på ett tåg och blir ofrivillig lyssnare till samtal som illustrerar rapporten. Sjukskrivningar av sociala och organisatoriska faktorer ökar och anmäls framförallt av kvinnor inom vård och omsorg. Det är inom den sektorn kvinnan i sätet framför mig jobbar. Det framgår när hon oavbrutet pratar i mobilen med arbetskamrater under den ett par timmar långa resan:
När jag bad att få se listorna, sa chefen: ”Jaha, så du litar inte på mig?” Jag ville prata sakfrågor, men hon gjorde det till en tillitsfråga. För mig är detta power play! Hon tar oss en och en och tröttar ut oss. Det är väldigt många som ger upp. Vi behöver sitta i grupp och lösa problemen tillsammans. Delaktighet är viktigt. Det får ta den tid det tar.

Jag lyssnade och kände igen den stressande, nästan febriga stämningen, fast det var länge sedan jag själv blev utsatt för New Public Management (NPM), den farsot som spridit sig över den offentliga sektorn och som leder till att sjukskrivningar av psykiska orsaker ökar, framför allt bland kvinnor inom vård och omsorg.
Kvinnan på tåget ville diskutera sakfrågor. Det är omöjligt om du drabbas av NPM. Försöker du får du veta att du är omodern och inte förändringsbenägen. Att förändringar kan vara både förbättringar och försämringar låtsas man inte om. Inte heller att det kan finnas bra saker i verksamheten som är värda att bevara. Du behandlas som om du är totalt värdelös.
NPM är klasskamp uppifrån och drabbar dem som arbetar med människor extra hårt, speciellt om de känner ansvar och vill göra ett bra jobb. Det är svårt att beskriva hur det fungerar för den som inte själv är utsatt för det. NPM kritiserar individerna och underminerar deras självförtroende. Det får människor att känna sig otillräckliga och rikta sina känslor inåt, i stället för att agera utåt och föra en kollektiv kamp. Kvinnan på tåget var ett undantag när hon försökte skapa det med sina samtal till olika arbetskamrater.  

Det pratas väldigt lite om hur man ska bekämpa NPM. Det är inte en av punkterna i Vänsterpartiets Tio punkter för kvinnors arbetsliv. Ändå är det många som drabbas, till exempel kvinnor i hemtjänsten som ska registrera allt de gör hos brukarna (men inte tiden det tar att ta sig mellan dem).
Det är förvånande hur lite man diskuterar den norska Modellkommunmetodiken (som Aron Etzler kallar Trondheimsmodellen). Den är ett direkt alternativ till NPM som tagits fram av Fagforbundet, den norska motsvarigheten till Kommunal. Det är en demokratisk modell som ger utrymme inte bara åt dem som arbetar i kärnverksamheten, utan även åt politikerna som representerar allmänheten och beviljar anslag samt åt administratörerna. Syftet är att ge alla anställda möjlighet att komma med förslag och delta i arbetet med att förbättra verksamheten så att medborgarna märker det.