Ingen kan ha undgått branschorganisationen Visitas desperata försvar för krogmomssänkningen.
Återkommande påstås det att sänkningen skapat 5-6 000 jobb i branschen. Tankegången och uträkningen bygger på den totalt utbetalda lönesumman i branschen, och lyder ungefär:
Branschen betalade 2011 drygt 26 miljarder i löner, före momssänkningen. 2013 var siffran drygt fyra miljarder högre. Dra av kollektivavtalade lönehöjningar. Kvarvarande mellanskillnad översätts rakt av till nya jobb. Som alla beror på krogmomssänkningen.
Så dumförenklat är det. Varje normalintelligent läsare kan säkert hitta en hel mängd luckor i det sambandet. För min del stannar jag vid att arbetslöshetssiffrorna i HRF:s a-kassa råkar vara nästan helt oförändrade.
Även för den som godtar sambandet kvarstår att styckepriset för varje eventuellt sådant jobb är cirka en miljon.

Men låt oss först konstatera att det hänt annat i branschen. Väldigt mycket annat.
När regeringen sänkte arbetsgivaravgifterna för ungdomar, till en årlig kostnad på 15 miljarder – den så kallade ungdomsrabatten – var denna bransch relativt sett mer berörd än många andra. Krögarna sparade en dryg miljard per år i lönebikostnad.
När regeringen skapade nya former för subventionerade anställningar, råkade uppläggen passa branschen som hand i handske. Ungefär var tionde i branschen har nu ett bidragsjobb. Flera caféföretag och -kedjor anställer bara sådana som har med sig en pengapåse från Arbetsförmedlingen. Samhällets kostnad är cirka två miljarder.
Efter att arbetskraftsinvandringsreglerna ändrades, finns förstås restaurangbranschen med bland dem som är överrepresenterade i att importera migranter, ibland under skandalvillkor.
När högern ändrade i Las och införde den nya formen Allmän visstidsanställning, anade man säkert att denna bransch – tillsammans med exempelvis handeln, hemtjänst, städning – skulle ta för sig. Och jodå, numera är nästan hälften i branschen otryggt anställda. Ofrivilliga deltider ökar.
 
För den deltidare som hoppas fylla ut med a-kassa, så har reglerna ändrats även här. Begränsningar av deltidsstämpling. Hårdare villkor för att få ersättning. Andra beräkningsgrunder. Totalt sett en försämrad försäkring – och särskilt för alla som inte haft fasta heltidsjobb. Vilket som sagt råkar gälla i just denna bransch.
Och sist men absolut inte minst: chockhöjningen av a-kasseavgifterna 2007. I ett slag skulle lågavlönade servitriser och hotellstäderskor betala 300 kronor mer i månaden för sin arbetslöshetsförsäkring. Attacken fick sitt väntade resultat: HRF har haft absolut dyrast a-kassa och har varit det förbund som tappat allra flest medlemmar, och verkar i en bransch med låg kollektivavtalstäckning.
Branschsubventionen – i pengar – är därmed cirka nio miljarder per år. Var tredje lönekrona. Pengar som räcker till uppemot 20 000 heltidsjobb. Det är helt andra siffror än när man räknar enbart med momsen.
Och för detta fick vi tjänstejobb med otrygga villkor, där folk ska känna flåset från desperata arbetslösa, bidragsjobbare och migranter. Man ska inte ha kollektivavtal, ha en svagare facklig organisation, betala dyrt för en a-kassa som knappt ger nåt tillbaks, och åse hur den alltmer maktfullkomlige chefen köper en ännu nyare bil.
Kanske inte så förvånande, men ändå: det finns faktiskt ingen annan bransch där regeringen agerat så riktat, så mycket, så konsekvent.
Den egentliga ekvationen kan inte räknas – den känns. I vardagen, i maktförskjutningen, i ryggen. Och den relevanta frågan är varför regeringen hatar servitriser.