Vad är egentligen kulturpolitik? Vad har den för betydelse? Och hur skulle den kunna se ut efter valet? I en ny handbok för den blivande kulturministern presenteras visioner och förslag – men kan de göra någon skillnad?
I september, efter valet men innan en ny regering presenteras, släpps författarna och debattörerna Stina Oscarssons, Mats Söderlunds och Daniel Suhonens Handbok för en ny kulturminister.
– Vi som anser att kulturpolitiken har ett annat uppdrag än att vara ett instrument måste återta problemformuleringsinitiativet. Det skrivs så många rapporter och utredningar som bara blir liggande. Vi vill göra det annorlunda och därför skriver vi en handbok. Det är kaxigare, säger Stina Oscarson.
Hon är inte direkt ny i kulturdebattsammanhang. Stina Oscarson var initiativtagare till ”Skuggutredningen” som kritiserade den då aktuella 2009 års kulturutredning, Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths utredning som mynnade ut i små men avgörande skillnader i statens kulturpolitiska mål. Kulturpolitiken skulle inte längre motarbeta kommersialismens negativa inverkningar utan snarare uppmuntra till företagssponsring och entreprenörskap hos kulturarbetarna.
Men det är inte bara marknadens allt viktigare roll i kulturen som nagelfars i den kommande handboken. Här finns förslag och visioner för många olika områden.
– Kulturpolitik kan inte bara handla om att höja eller sänka anslag. Det handlar om så mycket mer, som yttrandefrihet, möjlighet till demokratiska samtal och vilka som får höras i det offentliga rummet, säger Stina Oscarson.
Ett av förslagen i boken är att införa en avgift för bredbandsbolagen som ska delas ut till upphovsrättsinnehavare. Nätet med sitt enorma kulturutbud har skapat en tillgång av kultur som aldrig tidigare skådats och debattörerna menar att det är något som vi ska slå vakt om. Men det är bredbandsbolagen som tjänar de stora pengarna, inte de som faktiskt skapar kulturen.
– Med de resurser en avgift kan ge skulle en kulturfond kunna skapas. Det handlar helt enkelt om omfördelning, säger Stina Oscarson.
Annat som diskuteras i boken är att göra kollektivtrafiken reklamfri, att låta public serviceföretagen gå samman och skapa en papperstidning och genom olika mekanismer göra det billigare att bedriva kulturverksamheter.
– I dag är det förmånligt att bygga ståtliga kulturlokaler, som konserthus, arenor och liknande. Men det är kostsamt att bedriva faktiskt kulturverksamhet. Det borde ju vara precis tvärtom, om inte annat för att få ett mer hållbart samhälle, säger Stina Oscarson.
Kulturpolitiken i Sverige har i stort sett bedrivits i nuvarande form i 40 år. 1974 klubbade en enig riksdag en rad kulturpolitiska mål efter en två år lång utredning. Den politik som fastslogs har varit riktmärke för all kulturpolitik sedan dess, visar Bengt Jacobssons Kulturpolitik – styrning på avstånd som kom ut i våras. Han har studerat hur den svenska kulturpolitikens uppkomst och huruvida politiken har förändrats genom åren. Precis som i övriga samhället har kulturpolitiken, enligt Bengt Jacobsson, fått alltmer av mål- och resultatstyrning. De företagsekonomiska idéernas genomslag har varit stort. Marknadens villkor har blivit viktigare än konstens och för kulturinstitutionerna är det i dag viktigt att vara vinstmaskiner.
Just detta vill debattörerna bakom Handbok för en ny kulturminister motverka genom att slå ihop kultur- och utbildningspolitiken. Kulturpolitiken har under majoriteten av de senaste 40 åren legat under utbildningsdepartementet, men fick sitt eget departement 2007. Krisen i svensk skola kan delvis förklaras av uppdelningen mellan de olika politikområdena, menar Stina Oscarson.
– För både skolan och kulturen är det exakt samma värden som står på spel – icke mätbara värden som bildning och konstnärlig kvalitet. Det är svårt att hävda sig i det ekonomiska språkbruket och svårt att motivera bildning när just det anses vara bortkastad tid enligt dagens arbetslinje, säger hon.
Genom en hopslagning hoppas Stina Oscarson och hennes medförfattare att kulturen ska bli ett starkare politikområde.
– När tillväxt ses som det högsta målet måste vi som slåss för icke mätbara värden gå samman. Det vore gynnsamt för både skolan och kulturen. Om inget annat än tillväxt ska räknas, då är vi inte längre människor. Då är vi bara skattebetalare.
Kulturarbetare har i många år och på olika sätt krävt mer och bättre kulturpolitik. Men genomgående för kulturpolitiken är tanken att politikerna inte får styra eller utforma kulturen. Politikerna vill hålla sig utanför – på armlängds avstånd – och inte bli påverkade av aktörer. Hur ska då handboken kunna förändra något?
– Det handlar om att höja ribban för diskussionen. Vissa av förslagen är mer realistiska och realiserbara än andra. Framförallt hoppas vi att boken ska leda till en diskussion om vad som är meningen med samhället.
