Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet kom som en kalldusch för många. Den breda antirasistiska rörelsen har under valrörelsen mobiliserat starkt och motståndet och protesterna har varit stora, högljudda och omfattande. Gång på gång har Sverigedemokratiska företrädare avslöjats som näthatare och rasister. De har avslöjats som kriminella och som järnrörsligister. Åkesson har gjort minst sagt mediokra insatser i partiledarutfrågningarna och debatterna. Men ändå så växer de. Idag är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti i riksdagen och har mandat i alla kommuner utom sju.

Många försöker nu hitta svaren till varför det blivit så här. Vissa säger att det är fel att utmåla Sverigedemokraternas väljare för rasister. Andra säger precis tvärtom. Och givetvis är det så att vi inte vet om protesterna mot Sverigedemokraternas valmöten har betytt någonting för valresultatet. Det kan ha bidragit eller minskat stödet. Eller så har det inte påverkat alls.

Kanske måste vi i den antirasistiska vänstern se på Sverigedemokraternas väljare som mer än en homogen grupp. När 13 procent röstar på dem så är det rimligtvis så att det inom de där 13 procenten ryms både fullfjädrade rasister och personer som snarare röstar mot etablissemanget. Där ryms också människor som vill ha ett att annat Sverige än det som alliansen har gett oss och som finner enkelheten och populismen i Sverigedemokraternas retorik tilltalande. Med handen på hjärtat: hur mycket har valrörelsen handlat om låga pensioner, bostadsköer, brister i den offentliga sjukvården, de utförsäkrade, människor med psykisk ohälsa och de arbetslösa?

Stämmer analysen att Sverigedemokraternas väljare är olika finns också lösningen på flera olika plan. Och det är där den stora utmaningen ligger. För varje gång vi protesterar högljutt är det kanske så att vi ”vinner” några för att vi avslöjar rasismen i retoriken och visar vår avsky. Samtidigt ”förlorar” vi dem som inte hör några andra förslag på lösningar på alla de påtagliga problem de upplever. Där har vänstern en stor uppgift att fylla. Skillnaderna mellan höger och vänster i politiken måste bli tydligare. Den svenska välfärden är idag rejält urholkad och behoven av upprustning är akut. Givetvis har urholkningen av välfärden också slagit mot de flyktingar som kommer hit. Det krävs en kraftig utbyggnad av det som är avgörande för en bra flyktingmottagning som t.ex. hyresrätter, SFI och Komvux.

Med ett starkt främlingsfientligt parti i Sverige behövs också en stark vänster som påverkar politiken vänsterut, samtidigt som vi markerar starkt mot den ökade rasismen i vårt land. Sverigedemokraterna behöver avslöjas som de rasister de är, men också som det högerparti de är. Sverigedemokraterna är dessutom ett parti som vill inskränka rätten till fri abort och som för en jämställdhetspolitik som hör hemma på 50-talet. Lösningen på bristerna i välfärden är inte mer högerpolitik. Om det behöver vänstern också ta debatten med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna behöver bemötas på flera olika plan och inte bara med ett och samma mynt. Att sluta sig samman i ett kollektivt etablissemang fungerar som strategi mot vissa av Sverigedemokraternas potentiella väljare, men det fungerar sämre på väljare som röstar mot etablissemanget. Det är viktigt att isolera Sverigedemokraterna från politisk makt, men att sluta sig samman i regeringsbildningar över blockgränserna för att utestänga Sverigedemokraterna är inte heller rätt väg att gå. Det betyder otvivelaktigt mindre vänsterpolitik och det skulle bara bidra till ännu större grogrund för främlingsfientlighet, populism och rasism.