Siffrorna från söndagens Valu visar att Fi tagit ett par procentenheter av V och Mp. Att miljöpartister och vänsterpartister skyller sina valnederlag på att Fi, det är inte konstruktivt. Men det finns en del att tillföra i historieskrivningen om Fi utifrån ett vänsterperspektiv.
Feministiskt initiativ gjorde rent objektivt ett bra val och en mycket bra valrörelse. Om sluträkningen håller sig kommer de inte in i riksdagen, men är berättigade till partistöd eftersom de fick ett resultat över 2,5 procent. Fi plockar dessutom mandat i ett antal kommuner, framförallt i storstäder och universitetsstäder. De har nu möjlighet att bygga en partiorganisation och komma tillbaka med mer resurser till riksdagsvalet 2018.
Fi:s intåg på den politiska banan har varit lite av ett motsägelsefullt trauma för vänstern i stort. Å ena sidan en positiv möjlighet att ytterligare lyfta de feministiska frågor som varit svåra att få upp i den politiska debatten. De feministiska frågorna har framförallt fått draghjälp på grund av att den politiska spelplanen helt ritades om i och med att Fi gick bra i mätningar redan inför Europaparlamentsvalet. Uppmärksamheten kom sig alltså inte nödvändigtvis av att de var ett nytt feministiskt parti som dök upp. Logiken i media är enkel. Händer något nytt så kommer tidningar att skriva om det. Framförallt i en tid av politisk stiltje mellan de stora elefanterna S och M. Men det är klart, den feministiska debatten utanför partierna har i allra högsta grad vaknat till liv under de senaste åren, och det är naturligtvis Fi ett resultat av.
Å andra sidan har Schyman ägnat sig åt ett politiskt spel som inneburit ett osynliggörande av alla de kvinnor som dag ut och dag in har jobbat för ett feministiskt uppvaknande i politiken. Alla de som delat ut hundratusentals flygblad, hållit pass i feministiskt självförsvar, arrangerat feministiska studiecirklar och argumenterat med gubbar i sitt eget parti. Alla de politiker i både V, Mp och S som slitit i riksdagen för att få igenom sina förslag, vinna mot KD i debatten om familjepolitiken eller argumentera mot skattesänkningar ur en feministisk synvinkel. När Gudrun Schyman säger att det inte finns feministiska partier i riksdagen så osynliggörs flera generationer av feminister som funnits innan Fi.
Fi vill gärna beskriva sig som ett folkrörelseparti – och det är de i mångt och mycket. Med 20 000 medlemmar, inflytelserika sådana i artistsfären och engagerade aktivister som verkligen jobbat stenhårt för att partiet ska komma in i riksdagen så har man goda förutsättningar för att fortsätta växa. Men hjärnan bakom Fi och den som alltigenom valrörelsen fått allra mest uppmärksamhet är Gudrun.
Gudrun Schyman är en exemplarisk taktiker. Hon visste att hon kunde kritisera sitt eget före detta parti en hel del, för det skulle vara mycket svårt för Vänsterpartiet att ge några mothugg, särskilt med en manlig partiledare, utan att det skulle generera ännu fler röster till Fi. Så när Schyman gått runt i valrörelsen och berättat berättelse om sin skilsmässa från V och att den beror på att hon ansåg sig ha blivit nödd och tvungen att lämna på grund av att hennes feminism inte fick plats, så stämmer det inte.
När Schyman 2003 åkte fast för ett smärre skattefusk frågade hon sin partiledning om hon hade fortsatt förtroende. Det hade hon inte och avgick därför. Men visst handlar det också om politiska skillnader. Gudrun Schyman har långt innan denna valrörelse argumenterat för en statlig lönepolitik för högre kvinnolöner, och pratat om pappa Metall och mamma Kommunal som inte får ändan ur vagnen. Men Vänsterpartiets linje, som ligger närmar LO:s, bygger på att arbetsmarknadens parter sätter löner i Sverige och inte att staten subventionerar arbetsgivarna för att de ska höja löner.
När debattörer som Göran Greider och Daniel Suhonen, i våras talade om att det var en dålig taktik att rösta på Fi så reagerade Fi med förfäran. Att tala om att man skulle maximera sin röst ansåg de då i princip som odemokratiskt. Fi växte under våren på grund av den debatten då många kände sig trampade på. Skulle de inte få välja själva?
Några veckor innan valet blev det annat ljud i skällan. Nu hade Fi närmat sig fyraprocentspärren och nu var taktikröstning en självklarhet och en positiv sak som skulle gynna Fi. Med en felaktig uträkning lyckades partiet få många på vänsterkanten att tro att Fi skulle kunna ”stoppa Jimmie Åkesson”.
Mest tydligt blev det hos Johan Ehrenberg som stort på förstasidan av Dagerns ETC, felaktigt, skrev att endast Fi skulle kunna stoppa Sverigedemokraternas vågmästarroll, en roll som de för övrigt på valnatten sade sig inte tänkte utnyttja om de inte fick något i utbyte av alliansen i ”sina profilfrågor”.
Vill man vara riktigt elak skulle man kunna kalla Schymans partibygge för ännu en av vänsterns många partisplittringar. Att lämna partiet tillsammans med ledande tjänstemän, fortsatt ha kvar pengar från riksdagen, lyfta pengar därifrån för att få lön för att bygga ett nytt parti, baktala sitt tidigare parti för att sedan i valets slutskede be samma partis väljare om stödröster för att komma in riksdagen. Det är fult men fullt tillåtet när man gynna sitt eget partibygge.
Men ingen ska skylla vänsterns blygsamma valresultat på Fi. Inte heller skulle det ha blivit en majoritet för ”de rödgröna” ens med alla Fi-röster på ett ”rödgrönt” parti. Inget parti eller block äger några röster och om Vänsterpartiet inte kan övertyga sina väljare om att V är det bästa alternativet i riksdagsvalet ligger ansvaret hos dem själva.
Men nu när valdagen är över måste Vänsterpartiet våga tala klarspråk om de politiska skillnader som finns mellan partierna och försvara sig när det blir anklagat för att inte vara ett feministiskt parti. Det är ju helt enkelt inte sant.
