”Jag trodde vi skulle fortsätta utveckla feminismen inom V. Men inför valet 2002 tog det stopp. Den valkampanj som skulle ’se världen med kvinnors ögon’ var för radikal, tyckte partiledningen” skriver Gudrun Schyman i Flamman nr 38.
Dåvarande partiledning, ytterst jag som partisekreterare och ansvarig för valplaneringen, skulle alltså ha avvisat ett feministiskt utvecklingsarbete. Påståendet är absurt.
Så här vill jag beskriva saken:
Vänsterpartiet var på väg in i en välfärdsbetonad, klass- och könsbaserad valkampanj. I partiet pratades tandvård, pengabehov till vård/omsorg, sex timmars arbetsdag och jobb i glesbygd. Partiledningens och Stockholmsdistriktets framgångsrika förvalkampanj ”Ett solidariskt Stockholm”tog upp frågor som att alla ska ha råd att åka buss och att barnpsyk borde ha lediga tider. Klass och kön var basen. Nästa steg var beslut om slogan och profil för den ”stora” valrörelsen, när Schyman lanserade sin idé: En feministisk valkampanj på temat ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter”.        

Invändningen var självklar: Det var för sent att ändra kurs. Bara månader återstod till valet, kongressen och förvalskampanjen var avbockade. Det fanns inte en chans att hinna befästa den nya kampanjidén i hela partiet, på landsbygd, i storstad, skogslän, gruvdistrikt, hos gräsrötter, bland kommunala profiler med mera.  
Schyman stod på sig. Övrig partiledning kunde inte backa. Valslogan och valaffischer fick därför bli en sorglig kompromiss.
Vi gjorde en dålig valrörelse år 2002. Jag bär ansvar för många missar i planering och genomförande. Men det ändrar inget i just den här frågan.
Varje feministisk rörelse behöver ständigt befästa och utveckla sin feminism. Det gällde i V då och det gäller nu. Schymans påstående att vi skulle ha motsatt oss ett feministiskt utvecklingsarbete bara för att vi i ett visst läge avvisade en viss valkampanjidé är rent nonsens!