Lever Stig Dagerman?
Det är titeln på en ny bok av Lars Åke Augustsson. Retorisk fråga, naturligtvis. Klart han lever. Avhandlingar skrivs, pjäserna sätts upp och böckerna kommer i ständigt nya upplagor. Inte bara i Sverige. När Nobelpristagaren Patrick Modiano i en intervju på 70-talet får frågan om han känner till någon svensk författare är det inte Strindberg eller Tranströmer han nämner, utan – Stig Dagerman. Internationellt är han numera en av våra allra största.
Frågan är snarare: Vilken Dagerman är det som lever?
I så väl litteraturhistorieskrivningen som i det allmänna medvetandet skulle jag säga att det fortfarande är det plågade själslivets Dagerman. Han som i ännu högre grad än sina kollegor Werner Aspenström och Erik Lindegren inkarnerar 40-talets isolerade, med hjärtat skriande ande. Han som plågas av sin egen brist på tro. Det är sent på jorden. Gud tycks till sist ha rationaliserats bort. Den kommunistiska drömmen har tagits i besittning av ett mardrömslikt undermedvetet. Och som han lakoniskt konstaterar i ”Vårt behov av tröst är oändligt” (1952): Inte ens tvivlet kan han dyrka.

Den här rent inåtblickande. Dagerman är svår att förstå sig på och ännu svårare att tycka om. Det är en kitschig krumelur, och att den fortfarande attraherar beror nog snarare på de grälla färgerna – som effektivt kontrasterar mot självmordets svarta bakgrund – än att den skulle ha särskilt mycket att säga oss i dag.
Tur då att det under den schablonmässiga bilden av andligt navelskådande finns en annan, helare Dagerman. En som blickar utåt. I essän Diktaren och samvetet (1945) är det denne som talar, om de vidare horisonterna, om den skrivandes sociala ansvar: Det duger inte ”att med brösttoner förkunna sin frihet, för så ’fri’ är ingen att han slipper ta ställning för de undertrycktas kamp mot undertryckarna, som trots alla omskrivningar dock är ett faktum så länge samhällssystemet varar”.

Jo, Stig Dagerman är en djupt politisk skribent. Han är det i sina syndikalistiska opinionsartiklar, dagsedlar och reportage, och han är det i de skönlitterära verken. Det betyder inte att han skriver realistiska romaner med budskap lika tydliga som matvarornas etiketter. Inte alls. Han är nästan alltid frustrerande komplex och motsträvig. De subversiva ambitionerna tar sig andra uttryck än pedagogiska tendensberättelser: Han vill skaka om människan i grunden, ruska henne ur alla passiviserande tankesystem – de må vara socialistiska – för att till sist göra henne medveten om sin egen frihet. Det är ju där politiken börjar.
Hans huvudsakliga medel är ångesten, enligt honom själv förutsättningen för en intellektuell livshållning. Som diktaren Scriver, Dagermans alias, uttrycker det i debutromanen Ormen (1945): ”I en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt”. Själv vill han därför ”riva sönder alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormar i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt och funnit lyckan (…)”.
Det är en sylvass skärva av en poetik.
Men för att manövern ska fungera måste litteraturen själv vägra det harmoniska. Som vi har sett för Dagerman sin strid mot den sövande sinnesron delvis på ett tematiskt plan. Den är uppenbar redan i debuten och den når sitt kanske mest kompromisslösa uttryck i centralverket De dömdas ö (1946). Men det räcker inte. Om motståndet ska bli verksamt på allvar måste det få utlopp också i själva formen.

Ett exempel på det är den av Dagerman ständigt utnyttjade paradoxen, utmärkt lämpad för en författare som vägrar att acceptera det skenbara förnuftets trygga slutledningar. Vad erbjuder den om inte ett oroande sätt att rucka på en etablerad verklighetsbeskrivning? Eller som professorn Philippe Bouquet så fint uttrycker det i Stig Dagerman och anarkismen (1990): ”Paradoxen är ett sätt att även på logikens område vägra lyda en övermakt: den mentala verkligheten nekar att böja sig för det ok som mänsklighetens intellektuella kapital utgör”.
Visst finns det sådant som socialisten Stig Dagerman tror på. Ett rättvist, jämlikt samhälle. Ett system där ”det betraktas som naturvidrigt att folk ska behöva känna tacksamhet mot en arbetsgivare, en bank eller ett penninglotteri för att dom tillförsäkrar dom rätten att leva”, med Scrivers ord. Men ett framtida, friktionsfritt lyckorike? Nej. Människans behov av medvetenhet och klarsyn kommer alltid att vara lika omättligt som hennes behov av tröst. Att trots allt försöka möta det är författarens uppgift.