Jag har genomfört min första visning av en bostad, en allmännyttig hyresrätt på fem rum i en söderförort. Jag flyttade in i lägenheten i början på 1960-talet tillsammans med min mamma Kerstin Sundgren, men det var hon och hennes man som sedan bodde där under femtio år. Nu är de avlidna och lägenheten har erbjudits tio bostadssökande familjer i bostadsförmedlingens kö.
Jag öppnar dörren och släpper in dem och passar på att informera dem om att det är min mamma de har att tacka för att de nu får titta på den här lägenheten med stort vardagsrum mot sydväst och härliga solnedgångar. Hade inte hon funnits hade lägenheten varit en bostadsrätt i dag.
Men när en bostadsrättsförening bildades i huset och kallade till möten satte hon sig på tvären. Nästan 90 år gammal gick hon från dörr till dörr och talade med hyresgästerna och organiserade ett motstånd mot omvandlingen. Efter många möten och många flygblad lyckades hon till slut få med sig så många hyresgäster att omvandlingen till bostadsrätt stoppades. De tilltänkta hyresgästerna såg lite förvånade ut, men flera tackade mig, och jag kunde avsluta med att säga att eftersom vänstern nu styr i Stockholm så är det slut med omvandlingar av kommunala hyreslägenheter under de närmaste fyra åren. Det kändes riktigt bra. Utvecklingen på Stockholms bostadsmarknad har inneburit att över 100 000 hyreslägenheter har försvunnit sedan mitten på 1970-talet. I flerbostadsbeståndet har de kommunala hyreslägenheterna minskat från 35 procent 1990 till knappt 20 procent i dag.
