Det är uppenbart att borgerligheten inte var beredd på att Löfven skulle utlysa ett extra val. Men när röken efter regeringskrisen har lagt sig kommer Annie Lööf stå kvar.
I riksdagsvalet 1973 fick Centerpartiet 25,1 procent av rösterna. Valet efter, 1976, fick partiet 24,1 procent och det gjorde Torbjörn Fälldin, dåvarande partiledare, till den förste borgerlige statsministern sedan 1936. Annie Lööf vill gärna gå i Fälldins stora fotspår. Nej, okej, inte politiskt, men gärna i maktens korridorer. Därför siktar hon på att bli statsministerkandidat i extra valrörelsen.
När Stefan Löfven droppade bomben om extra val, ungefär 40 minuter efter budgetdebatten avslutats den 3 december, var det inte glada miner på de borgerliga partiernas kanslier. De borgerliga, minus Sverigedemokraterna, räknade kallt med att Löfven skulle avgå och att talmannen skulle utse en ny regeringsbildare. När nyvalet nu står för dörren är de lite mer skakiga. Men inte Centerpartiet.
Under Lööfs partiledartid har det varit både upp och ner. Nu är det mest upp. Dinglandet kring fyraprocentsspärren är över och i stundande regeringskris så framstår Lööf som den borgerliga partiledaren med mest list och vana. Kanske framförallt list. Trots att Fredrik Reinfeldt avgick, trots att Stefan Löfven blev statsminister och trots att Löfven sträckte ut många händer åt hennes håll, så har Lööf med ett överlägset leende fortsatt sin arroganta stil som handlar om att 1) inte vara den som splittrar Alliansen och 2) förakta socialdemokraterna.
List har hon även när det kommer till kampen om vilken verklighetsbeskrivning som ska gälla. Kortfattat ser hennes politiska historieskrivning ut såhär. Sossarna styrde Sverige som maktfullkomliga tyranner i en evighet. 2004 tog Alliansens moder Maud Olofsson och enade den splittrade borgerligheten och 2006 befriades Sverige och Fredrik Reinfeldt blev statsminister. 2014 förlorade inte Alliansen, men ingen vann egentligen valet. Mesen Reinfeldt avgick på valnatten och Regeringen Löfven var ett vänstergirande misslyckande redan innan de tillsattes. Ansvar är något Löfven borde ta eftersom han är en kort liten man som gillar att knuffas.
Men vad är det då för ess hon har i blusärmen? Den senaste veckan har hon sagt att hon vill höja nivån på den politiska debatten och lämna käbblet om det politiska spelet bakom sig. Men när hon försöker sig på det ekar det oftast väldigt tomt. Dagens Arenas Yonna Waltersson formulerade det väl: ” Vad är centerpolitik i dag? Vad innehåller ”en tydlig landsbygdspolitik” annat än laddstolpar och skattesänkningar? Består miljöpolitiken av något mer än att sälja utsläppsrätter och vurmande för konstgödsel?”
Annie Lööf uttalade sig tidigt om att Centerpartier är redo för ännu en valrörelse. Inte så konstigt, hennes parti är det rikaste i Sverige och just nu stiger både hennes förtroende- och opinionssiffror. Hon ser sina möjligheter. De två små, skadeskjutna partierna i Alliansen är ingen match för Lööf. En slö, skrikig och arrogant Jan Björklund som borde bytas ut vilken dag som helst, men som håller sig långt bort från historiens skräphög eftersom Löfven så länge envisades med den utsträckta handen i Björklunds riktning. Sen så har vi Göran Hägglund, som många förvisso gillar, men som leder ett oviktigt parti som antagligen hänger på den mest sköra tråden i och med extra valet.
Inget av dessa partier har mycket att stätta emot när Centerpartiet plockar fram miljonerna och en Annie Lööf i gasen. Den enda som egentligen står i vägen för att Annie Lööf skulle bli statsministerkandidat i den här valrörelsen är Anna Kinberg Batra. En vikarierande moderat partiledare utan minister- eller regeringserfarenhet. Den 10 januari väljs hon antagligen till partilederade för det näststörsta partiet i riksdagen. Från Moderaternas håll räknar man säkert med att Kinberg Batra ska få ta på sig ledartröjan utan något större motstånd från övriga Alliansen.
Så, vad säger Annie Lööfs ambitioner om borgerligheten? Är det bara för att de andra partiledarna är svaga som Annie Lööf kan få bli statsminister? I tisdagens DN skriver Alliansledarna om att de inte är beredda att ta in något rödgrönt parti i en framtida regering. Så inget nytt från fronten. Men de säger sig vilja förhandla. Även där framträder en bra roll för Annie Lööf. Att säga sig vara i den politiska mitten (trots att man tillhör den yttersta högern) kan vara en fördel när man ska förhandla med Miljöpartiet och Socialdemokraterna efter extra valet.
Annie Lööf har listen, den småländska kämparglöden och egentligen inga som helst visioner för samhällsutvecklingen. Det passar nog bra om man ska bli statsminister i ytterligare en Alliansregering.
