Efter att Magdalena Andersson och Stefan Löfven i förra veckan kallade SD för ”nyfascistiskt” har det utbrutit en livlig debatt om det är rätt eller inte. Det går utmärkt att argumentera för att SD är ett fascistiskt parti. Åsa Linderborg, bland flera andra, har redan gjort det på ett förtjänstfullt sätt. För att lyfta några kriterier i all korthet: SD-företrädare har gång efter gång beslagits med att hota och hetsa på anonyma forum. Det finns rötägg i alla politiska rörelser. Men de är just enstaka rötägg. I SD är hatet närmast semiorganiserat. En hatsajt som hänger ut kritikers hemadresser, med nödtorftigt omskrivna uppmaningar till ”hembesök”, finansieras genom insamlingar till riksdagsledamoten Kent Ekeroths bankkonto. Något som knappast skulle accepteras i något annat parti.

SD vill enbart tillåta stöd till kultur som ”enar nationen” och inte uppmuntrar till ”motsättningar” eller ”samhällssplittring”. Partitoppar har förkunnat att man tänker stoppa fria medier ”i sinom tid”.

Våld och hot, synen på nationen som en kulturell enhet, där minoritetskulturer eller avvikande åsikter inte tillåts, samt förakt mot demokrati är alla tre betecknande för den fascistiska ideologin.

Andra antirasister har på olika grunder argumenterat för att SD inte ska betecknas som fascistiskt. Det må hända. Problemet är inte att vi tycker olika om ett begrepp. Problemet uppstår när det överskuggar politiska sakfrågor. Kritiken mot S-ledningen har inte i första hand handlat om att de använt ett begrepp fel, utan att de gjort ett strategiskt fel: ”Taktiken” att använda f-ordet är fel. SD:s väljare kan känna sig utpekade. Det kan slå tillbaka mot Socialdemokraterna i valet. Det är några omdömen som statsvetare och andra experter på högerextremism yttrat.

För att ta ett jämförande exempel: Tänk att det bryter ut en stor skogsbrand. Det är obehagligt. Att tala om hur stora skador branden kan tänkas åstadkomma är inget man vinner röster på. Någon kan säkert känna sig utpekad som bidragande till förloppet. Betyder det att folkvalda ska låta bli att påtala hotet från skogsbranden? Kanske tala om den i förmildrande och neutrala termer, som ”brasan”?

Nej, det är varken seriöst eller ansvarstagande. Den typen av resonemang bidrar till politikerförakt och i längden till att rörelser som SD vinner mark, då politiska sakfrågor hamnar i skymundan. Därför är det befriande att Stefan Löfven och Magdalena Andersson benämner SD som fascistiskt, oavsett hur strategiskt det är.

I skuggan av de senaste dagarnas debatt om vilket ord som är mest korrekt, hände något annat. En grupp maskerade män tog sig in på en filmfestival som arrangerats för rätten till abort. De detonerade en rökbomb bland de chockade deltagarna. En tioårig flicka fick andningssvårigheter. Vilka som ligger bakom attentatet är ännu okänt, men på högerextrema internetforum applåderar många attacken. 

Det är fascism i praktiken. Den finns bland oss och vi måste se det i vitögat i stället för att fastna i navelskådande debatter.