Tre år efter att Muammar Gaddafi störtades står Libyen vid gränsen till ett inbördeskrig. IPS berättar från Zuwara, 12 mil väster om Tripoli, nära gränsen till Tunisien.
Det finns två regeringar och två olika parlament i Libyen: ett i Tripoli och ett i Tobruk, 100 mil öster om huvudstaden. Flera miliser har gått ihop i två stora paramilitära allianser: ”Gryningen”, som leds av Misratabrigaderna som kontrollerar Tripoli, och ”Värdigheten” som styrs av Khalifa Haftar, en före detta general med bas i Tobruk. Polariseringen i den libyska konflikten har tvingat flera berbermiliser att ansluta sig till den koalition som leds från Misrata och som inkluderar ett antal islamistiska grupper.
Egypten, Förenade arabemiraterna, Saudiarabien och Frankrike backar upp Tobruk. Misrata är beroende av Qatar och Turkiet. Samtidigt dras Nato mellan att vilja stanna utanför kriget och att nervöst titta på hur våldet hamnar utanför kontroll. De flesta diplomatiska beskickningarna har lämnat Tripoli, förutom Italiens och Ungerns.
Tvingas ta sida
Den senaste attacken mot Zuwara skedde nyligen. En flygattack träffade ett lagerhus och dödade två libyer och sex migranter från södra Sahara.
– Här i Zuwara förlitar vi oss på ungefär 5 000 män som tillhör olika miliser, berättar Younis för IPS.
Bondok Hassem är en välkänd 30-årig musiker, språklärare och en av Tamazghamilisens militära ledare.
– Vi är fullt medvetna om att vem det än är som vinner kriget kommer de att attackera oss, därför är vi förberedda på att försvara vårt land med alla nödvändiga medel, klagar han mellan två klunkar av den lokala spriten boja.
Moussa Harim hör till de berber som inte verkar känna obehag över att ta sida för regeringen i Tripoli. Han landsförvisades till Frankrike under Gaddafitiden, men blev ställföreträdande kulturminister i mars 2012. Även om han erkänner att islamisterna är ett genuint hot så förklarar han att det inom Misrata finns folk ”med mycket olika uppfattningar, inklusive kommunister”. Det är själva geografin som ofrånkomligen driver Libyens berber närmare Misrata, menar han.
– Bortsett från en liten enklav i öst, så lever vårt folk i landets västra delar, majoriteten här i Tripoli, säger han till IPS.
”Inte vårt krig”
Men det finns avvikande röster, till exempel Fathi Ben Khalifa. Ben Khalifa är från Zuwara och var politisk dissident i åratal. Mellan 2011 och 2013 var han ordförande för Berbernas världskongress. Kongressen är en internationell organisation med säte i Paris som sedan år 1995 arbetar för att försvara berbernas identitet.
– Det är inte vårt krig, det är bara en konflikt mellan arabiska nationalister och islamister, ingen av dem kommer någonsin att erkänna våra rättigheter, säger Ben Khalifa per telefon från Marocko.
– Om Libyens författning – som ska släppas den 24 december – inte ger oss våra legitima rättigheter är det tid att ta till vapnen, säger han öppet.
I skymningen, efter ytterligare en dag präglad av utmattande pass vid kontrollpunkter och patruller i stan, kopplar de lokala milismännen i Zuwara av och byter sina gevär mot munspel och gitarr i det ockuperade huset.
– Jag kan knappt vänta tills kriget slutar. Jag kommer att bränna min uniform och gå tillbaka till jobbet, säger Anwar Darir, lärare i berbiska sedan år 2011. Det var året då Gaddafi dödades, men en lösning på konflikten i Libyen är ännu inte i sikte.
