Svenska kulturtidskrifter lever alltid med döden ett andetag bort. Sverige är ett litet språkområde, ändå är vi bortskämda med många och högkvalitativa kulturtidskrifter. Kulturarbetare håller, med ömsom ideellt, ömsom för undermåligt betalt arbete, Sveriges tidskriftsflora grönskande. Av Alliansen får de ett långfinger som tack.
I Kulturutskottets budget för nästa år minskas stödet till kulturtidskrifterna från cirka nitton miljoner kronor till fem miljoner. Det är ett dödligt långfinger, omedelbart kännbart för en bransch som redan befinner sig i en trängd ekonomisk situation.

Den största skadan kommer att synas först över tid. Sverige kommer att utarmas intellektuellt och kulturellt. Vårt land kommer att bli än mer provinsiellt. Det kommer att tänkas små, grunda tankar. Jag förutsätter att de firar med tårta på Sverigedemokraternas kansli. Inte minst för att budgetminskningen drabbar tidskrifter som sällan räknas upp när nu kulturvärlden skriver arga debattinlägg, minoritetstidningar som Judisk krönika och romska Le Romané Nevimata och É Romani Glinda.
Kulturen befinner sig under en dubbel högerattack. Från en borgerlighet totalt tondöv för kulturens livsbetingelser, och från SD som vill strypa kulturen till förmån för nationalistisk uppfostran. Som SD:s kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson säger till DN (14/12): ”Vi vill ta bort stöd till vuxenkultur som har politisk inriktning.”
Vad som kan tyckas vara en intern angelägenhet för kulturarbetare är ett angrepp på demokratin, på ett fritt tänkande, mångfacetterat Sverige. Jag förväntar mig att vänsterns kulturpolitiker gör högljutt motstånd.